Sverige har en regering

Skifteskonselj på Kungliga slottet med Hans Majestät Konungen som ordförande. Även kronprinsessan deltog. Jag redogjorde för hur regeringsbildningen
hade gått till. Bild: INGEMAR LINDEWALL/KUNGLIGA HOVSTATERNA

I måndags tillträdde Sveriges nya regering vid en så kallad skifteskonselj på Kungliga slottet med Hans Majestät Konungen som ordförande. Lite tidigare på dagen hade statsminister Stefan Löfven presenterat regeringens sammansättning och regeringsförklaringen i riksdagen. Jag är lättad över att denna långa process är över. Det var hög tid.

Vill man sammanfatta hösten i siffror kan man säga att vi har haft… • En obligatorisk statsministeromröstning, den 25 september • Två prövningar i kammaren av talmannens statsministerkandidater • Tre sonderingsuppdrag • Fyra gruppvisa samtal • Sex möten mellan mig och kungen • Sju talmansrundor • 17 diskussioner med de vice talmännen • 97 pressträffar, varav jag deltagit i 14.

Det här har varit en höst som ingen annan i svensk politik. När jag valdes till talman den 24 september insåg jag att vi stod inför en komplicerad regeringsbildning, men jag kunde inte tro att det skulle bli så här svårt och så här utdraget. Jag har svarat på åtskilliga frågor från media under dessa månader, men mer än en gång har jag varit frestad att citera Runeberg som i dikten Sveaborg använder formuleringen ”Det frågtes blott, det gavs ej svar”. Det har onekligen många gånger funnits fler frågor än svar om vad som kommer att hända.

Jag har haft några ambitioner genom hela denna process. För det första har jag velat vara tydlig, både med vilka beslut jag fattat och varför. Jag har strävat efter att varje beslut ska kunna motiveras med objektiva argument. Därigenom blir det möjligt för andra att granska besluten och att bilda sig en egen uppfattning om ifall man anser att argumenten håller eller inte.

För det andra har jag strävat efter att kombinera tradition och utveckling. Jag har velat bygga vidare på tidigare praxis för regeringsbildning, men jag har samtidigt inte dragit mig för att vidta åtgärder som inte har prövats tidigare, när det har varit motiverat För det tredje har jag velat vara förankrad i nuet, men ha blicken mot framtiden. De åtgärder jag vidtar ska kunna ligga till grund för praxis, som kommande talmän kan utgå ifrån under kommande regeringsbildningar. För det fjärde har jag strävat efter att vara så öppen, transparent som möjligt med mina åtgärder. Jag har velat vara så tillgänglig som möjligt för media för att därigenom kunna ge svenska folket en god bild av hur arbetet med att bilda deras regering fortskrider. För det femte har jag försökt göra en rimlig avvägning mellan intresset att regeringsbildningsprocessen ska gå snabbt och intresset att Sverige alls ska få en regering. Givet de låsningar som funnits mellan partierna och det faktum att det är svårt för partier att ompröva positioner, särskilt i centrala frågor, har jag gett utrymme för förhandling och förankring i en utsträckning och med metoder som inte förekommit tidigare.

De första sonderingspersonerna fick två veckor var för sitt arbete, för att ta ett exempel. Metoden att avisera kommande statsministernomineringar är ett annat. Ibland har det diskuterats om jag gett för många och för långa tidsfrister. Något helt säkert svar på den frågan kommer vi aldrig att få. För mig är de många turer och vändningar som förekommit denna höst ett bevis för att det har varit motiverat att arbeta metodiskt, steg för steg, och ge relativt gott om tid för både kontakter mellan partierna och interna processer i partierna.

När regeringen tillträdde hade det gått 134 dagar sedan valet den 9 september. För svenskt vidkommande är detta historiskt lång tid. Också i ett europeiskt perspektiv är det lång tid. Enligt uppgift hör den här regeringsbildningen nu till de fyra procent av västeuropeiska regeringsbildningar efter 1945 som har tagit längst tid. Processen är historisk också på andra sätt. Jag har, som jag nämnde, använt metoder som inte använts tidigare. Det har aldrig tidigare förekommit att talmannens kandidat till statsministerposten har avvisats av riksdagen och dessutom inte en utan två gånger.

Efter beskeden jag fick vid talmansrundan onsdagen den 16 januari stod det klart att Stefan Löfven skulle tolereras av riksdagen. Jag föreslog därför att han skulle väljas till statsminister och kammaren godtog mitt förslag förra fredagen, den 18 januari. Därmed var 2018 års långa politiska höst i Sverige slut.

Share