Allt jag behöver är nästan ingenting

Spring park with cycling path

Här uppe i Österbotten har luften slagit om till höst. Det luktar mossa och jord, solsken. Dagen är varm, natten blir kylig och till och med ett uns mörk. Jag har saknat dem i sin frånvaro,… månad efter månad av att tända och släcka och se ingen skillnad, de mörka nätterna som gör det lättare att komma till ro.

Vi har packat cyklarna med tält och sovsäckar, spritkök och högläsningsbok. Hembakt rågbröd, vatten. Framför mig ser jag reflexvästryggen av min äldsta. Han trampar på sin påhängscykel bakom pappan. Hjälper till i backarna. Studerar landskapet och när skogen tar micropaus, arkitekturen. Gör egna sånger.

Vi har inte mycket med oss. Det är alldeles tillräckligt.

Plötsligt är jag tillbaka i hösten tvåtusennitton. Vi cyklar nedför vår ydreskogsväg, den omkullblåsta granen och hasseln, på väg ut för att utforska traktens vindskydd. Starten är Brantefall, Rydsnäs, inte långt från vårt dåvarande hem.

Vi äter frukost i morgonsolen och hittar höjder att klättra på, ser vattnet finna väg och glömmer barnens tandborstar på en stock. Det är mitten av september och ofantligt varmt. Vi trampar vägen genom Österbymo, stannar vid matbutiken. Det är så lite som behövs när man campar, jag slås av det varje gång, dessa belamrade hus vi drar omkring på genom livet, allt damm, allt som kan-vara- bra-att-ha-någon-gång, all vår tid som tas i anspråk för att upprätthålla, någon-gång som aldrig infaller, garderober som rinner över, när vad vi egentligen behöver är mycket sparsmakat, men nu behöverbehöver jag juice som vore det ett livselixir.

Det är värmen.

Och backarna.

Mest värmen.

Jag får min juice och vi tar omvägar mot Torpön. Omvägarna leder oss i serpentincirklar genom landsbygden, kanske kommer vi faktiskt aldrig framåt, bara i sidled, som en kvarglömd kalasserpentin under bordet, förbi gårdar som ingen velat överta, sommarhus, hagar och gnistrande rönnbärsträd.

För några dagar sedan tittade vi på ”Rasmus på luffen” och nu lägger sig ”Luffarvisan” på repeat över mina läppar. Texten är skriven av Astrid Lindgren, musiken av Gösta Linderholm. Se på luffarn som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr. Så snart som det blir vår går han ut och går
för att söka sig äventyr.
Han går så långt som vägarna räcker,
han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin
då far vanvett i’n,
det är det som ger honom hans mod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod…

Etcetera, och jag känner den så starkt, nedför en backe och uppför en själsstig, friheten. Vi har lämnat vårt hem, ett soldattorp, bakom oss, för några dagar nu och snart för alltid. På en mental karta har vi ringat in några lämpliga vindskydd, vi ska korsa tre kommungränser, breda ut våra sovsäckar, göra upp eld, röra oss norrut och sedan vända mot söder. Det är överblickbart. Inte som sedan. När vi ska lämna för gott. Väldigt snart. Den utfärden har ingen karta. Men det gör ingenting.

När jag trampar nerför en backe, när höstens ankomst ännu är sommarmättad, när juicens fruktsocker har väckt mitt huvud, när insikten om hur lite vi behöver för att vara lyckliga, egentligen-egentligen, gör det absolut ingenting att vår framtid saknar platsbestämning.

Vi parkerar cyklarna vid Lomsviken, Torpön. Det är en vacker plats, kanske en av mina favoriter, här var jag ofta som barn med mormor och morfar och nu springer vi över klipporna, eldslågorna far genom kvällsmörkret. (Över skönheten ligger skräpet, spridda plastförpackningar med texterna ekologisk ditten och datten, framför vindskyddet, bakom, på sidorna och under. Men det är en annan berättelse.)

Nästföljande dag styr vi via grusvägar mot Tranås. Uträttar några ärenden och slår dagsläger vid skateparken. Leker. Ger oss av mot nästa vindskydd. Stenbrottet i Askeryd. Ett magiskt vindskydd placerat i ett månlandskap. Det är redan mörkt när vi anländer, och kallt. Vi gör upp eld och bäddar, jag behåller tjocktröjan på, fryser hela natten och morgonteet är gudomligt, jag värmer mina händer.

Sedan kommer vi hem. Då som nu.

Och jag är kall, och det är skymning, benen trötta, sinnet lätt. Tvåtusennitton var vår sista höst i Sverige, tvåtusentjugoett är vår andra i Finland. Jag är mer myggäten nu än då, mindre bokslutsbeklämd, lika efter-långcyklingoch- friluftsliv-förvissad.

På en cykel, längs skogsvägar, i den enkla måltiden vid en åstrand, med den nytäljda träskeden, ser jag livets essens. Frigjord från det materiella överflödet ligger det blottlagt. Det är en känsla. Det är Rasmus och Oskar. Det är den fria rörelsen när möbler, lån, två bilar, antirynkkrämer, rätt kläder inte hindrar.

Allt jag behöver är nästan ingenting.

Kristin Kramer

Share