Mår vår demokrati bra?

Den 10-26 september 1921 hölls för första gången i Sveriges historia ett riksdagsval där även kvinnor fick rösta. Det är med andra ord i dessa dagar exakt hundra år sedan demokratin etablerades på  allvar i vårt land.

Hade det inte varit för den eländiga pandemin hade firandet av detta blivit mycket större än vad som nu varit möjligt att genomföra.
Hur är då tillståndet för 100-åringen? Mår demokratin bra? Den här veckan har jag påmints om att tonen politiskt förtroendevalda emellan ibland blir hård och fylld av personangrepp.
Jag har väldigt svårt att tro att detta ökar medborgarnas förtroende för demokratiska institutioner. Jag har också mycket svårt att tro att det ökar medborgarnas förtroende för sina valda politiska ombud.
I Dagens Nyheter intervjuades den 10 september min före detta kollega Ann Heberlein. Hon är liksom jag doktor i etik och har liksom jag lämnat universitetsvärlden bakom sig, men av andra skäl.
Heberlein har kritiserats hårt för att ha gjort debattklimatet råare.
I intervjun uttrycker hon hur hennes följare på sociala medier var ointresserade av resonerande och nyanserade inlägg och hur rå tonen blev. Hon uttrycker tydligt hur ledsen hon är över hur saker och ting blev. Jag var ofta kritisk till Ann Heberleins texter i sociala medier, men är samtidigt glad över hennes uppgörelse med denna tid och också glad över att hon fått en ny chans i arbetslivet som politisk sekreterare inom Moderaterna i Skåne.
Äldre kollegor till mig i politiken har också påmint mig om att allt inte var bättre förr. Tonen kunde vara mycket hård i olika fullmäktigesalar. Korruption var också en tydlig realitet.
De äldre kollegorna har också  berättat om Motalaskandalen och jag har läst boken som Anna-Karin Cardell skrivit om Folkets hus-skandalen i Linköping.
Min subjektiva uppfattning är att sådan korruption känns mer fjärran idag. Kanske beror det på att medborgarna blivit mer kritiska, och att de sociala medierna också bidrar till kritisk granskning av makten. Jag tror ändå att den viktigaste faktorn för att slippa korruption är att de politiska maktinnehaven inte kan tas för givna av någon. Att Göteborgs kommun så sent som under 2000-talet gått igenom korruptionsskandaler, och att kommunen sedan fått politiskt maktskifte, bekräftar den bilden så som jag ser det.
Mycket har alltså blivit bättre i demokratin Sverige de senaste 50 åren, sett ur mitt perspektiv. I början av 1970-talet var Sverige fortfarande ett land där ett parti styrt under många decennier och genomsyrade hela statsapparaten. De ibland röriga politiska förhållanden som råder idag är trots allt, i mina ögon, mycket bättre än det land där samma parti styrde hela tiden. Samtidigt är jag alltså bekymrad över hur de sociala medierna ibland bidrar till ett råare samtalsklimat. Att de lokala tidningarna i tillägg till detta är pressade och har allt svårare att ägna sig åt granskande journalistik är heller inte bra ur demokratisk synvinkel.
På Kunskapskanalen i SVT sänds just nu en serie om Romarrikets avgörande dagar. Det var en stat som utvecklades till fåtalsvälde och barbari, inte minst i Colosseum i Rom. När twitterdreven i nutid ropar efter bildligt blod, och lyteskomiken blomstrar i diverse dokusåpor, tänker jag att det ändå är en bit kvar till Romarrikets gladiatorspel.
Att bli påmind om detta är kanske trots allt också ett bra sätt att fira och vårda ett hundra år av demokrati.
Lars Vikinge (C)
Borgmästare Linköping
Share