KRÖNIKA AV KRISTIN KRAMER

Jag minns 2020 när den finska gränsen slog igen bakom oss. Vi hade precis anlänt till stugan utanför Borgå, den vid slutet av en vindlande skogsväg. Ytterligare några dagar senare avskärmades vårt nya landskap, Nyland, med vägbommar. Vi befann oss i den finska smittspridningens epicentrum och en lätt känsla av klaustrofobi infann sig.

Jag minns hur jag gick på den där vindlande skogsvägen, en vän i luren, rösten från andra sidan havet i växelverkan med min. Det kunde ändå ha varit värre, sade jag. Tänk om hotet hade varit personligt. Om det var människor som var emot människor. Det hade varit mycket värre! Sade jag.

En tid senare slog det personliga hotet till.

Jag hade hunnit vänja mig vid Covid, hade haft det själv och fann mig allt som oftast i de folksamlingar jag trott aldrig skulle återuppstå, inte för mig. Viruset var lika närvarande, men det låg inte längre som en mur mellan mig och omvärlden. Jag hade accepterat min nya förutsättning, hittat mitt liv i den.

Då gick Ryssland in i Ukraina. Ryssland, mitt nya lands närmaste, största och, skulle det visa sig, mest oberäkneliga granne.

Jag minns hur jag stod på farstubron, kvällen var stjärnklar. Jag hade gått ut för en kisspaus men kanske var det mer en andningspaus. Vi tittade på ”Star Wars” och plötsligt stod jag inte ut med krigsscenerna. Jag blickade uppåt och tänkte att där, inte så långt borta, under samma stjärnhimmel, lever människor i det riktiga kriget. Där finns det riktiga bomber som dödar riktiga människor. Det var svårt att tänka tanken till slutet.

Plötsligt handlade allt om Ukraina. Unisont chockades och förfasades vi. Sedan vande vi oss, för vad annat kunde vi göra, och inte bara vi. I sitt sommarprat berättar Kateryna Martyniuk om sitt liv i ukrainska Lviv, om ett ”igår” och ett ”idag”. ”Ena dagen köpte jag nagellack och nästa insåg jag att det inte var vad jag behövde.” Trots kriget har hon valt att stanna kvar och nu lät hon oss följa med in i sin nya vardag. En vardag mitt i ett krig, men alltjämt en vardag.

Så som vår vardag kan komma att formas av det som igår tedde sig otänkbart, som idag går att formulera och som imorgon kanske är en realitet. Vare sig det gäller krig, pandemier, elkris, matbrist eller klimatförändringar.

För jag befarar att vi inte kommer att laga världen. Jag tror att vi får lära oss att leva i den värld som våra och andras dåliga handlingar har skapat.

Och i takt med att det otänkbara blir verklighet anar jag att vi vänjer oss. Vi får mörkerseende. Jag vet inte om det är trösterikt eller outgrundligt skrämmande.

Kristin Kramer