Vad vi än må tycka om det så är hösten här, vilket blir extra tydligt i och med att höstterminen drar igång i grundskolor och gymnasier. Visst blir det fortfarande soliga och fina dagar, men de flesta av oss har ändå att vänja oss vid oxaveckornas lunk igen.

Det är slut på sommarledigheten för de flesta, och jag och andra drullputtar bör därmed vara extra vaksamma en tid. Det behövs ingen expertis för att räkna ut att inte bara produktiviteten är lägre efter en längre ledighet; detsamma gäller precision och det som man brukar kalla yrkesskicklighet.

Som liten åkte jag ofta bil med farbror Jörgen. Hans Ford Taunus hade kamelliknande egenskaper, så många gånger fick jag gå ur och kräkas en smula efter några kilometer. Åksjukan var allmän då jag var barn, och fast det fanns gott om tips och knep som att inte åka bil på fastande mage

En sommar som denna, då balansen mellan sol och regn är förhållandevis god och värmeböljor och köldknäppar avlöser varandra på ett sätt som vi är vana vid, kostar jag på mig att lite hånfullt blicka tillbaka på alla överdrivna utspel om samhällskollaps och domedag som stod som spön i backen förra sommaren.

Husvagnarna och husbilarna får susa fram bäst de vill utan att man behöver riskera att finna mig i dem eller i anslutning till dem. Om detta skrev jag förra veckan, och jag finner inte minsta anledning att ta tillbaka mina ord; de står bra där de står.

De sociala medierna svämmar över av skålande människor utanför husbilar och husvagnar, och ibland är det nästan så att jag blir lite avundsjuk. Men bara nästan!

Förutsatt att jag får leva och ha hälsan är jag övertygad om att jag kommer att bli en alldeles förträfflig pensionär. Ni vet den där glade mannen som njuter av tillvaron, nöjd på yrkeslivets gnabbande och tjafsandet inom politik och samhällsutveckling.

TV-bilderna av en starkt skakande Angela Merkel satte fart på spekulationerna häromdagen. Förbundskanslern stod och väntade på ett statsbesök när hon började darra okontrollerat, och vi som har sett bilderna kan nog enas om att det såg riktigt otäckt ut.

Innan man tar det nya gör man upp med det gamla. Förra veckan berättade jag att jag skulle lämna in min robotklippare för lagning där jag hade köpt den, vilket var hos en lokal affärsman.

Vi människor tycks så gott som alltid ha varit besatta av att överträffa varandra. Dock verkar det samtidigt finnas naturlagar som straffar oss då vi går för långt i vår iver att imponera på eller knäcka varandra, varför skrytbyggen brinner ner eller rasar