Efter den självrannsakan som för min del alltid infaller till nyår, har jag inte bestämt mig för att banta, röra mig mer, sluta med någon mindre sund vana eller avge något annat av de nyårslöften som kommer som amen i kyrkan efter en veckas överdådigt ätande, drickande och soffsittande.

Matinéer var förvisso inte bara Kalle Anka. Jag tillhörde antagligen de allra sista årskullarna som hänrycktes av äventyraren nummer ett, Errol Flynn, som fäktades och slogs med sitt skälmska leende i filmer som ”Robin Hood” och ”Kapten Blod”.

Någon av de stora filmdistributörerna hade för några år sedan en kampanj där de hävdade att film är bäst på bio. Jag kan inte annat än hålla med om detta, trots att en riktig filmfantast numera kan inreda sig en hemmabio utan att ruinera sig fullständigt.

Tiden runt vinter- och sommarsolståndet var förr skrockets förlovade tid med spådomar och åtgärder för att bringa lycka eller kunna förutsäga det som komma skulle. Det mest krävande var årsgången, där en person på midsommar- eller julnatten skulle gå sju varv runt sju kyrkor.

Idag är det en alldeles vanlig fredag för de flesta, men det finns en del av oss som på fullaste allvar vidtar försiktighetsåtgärder eftersom det tillika är den trettonde dagen i månaden. Det finns till och med de som lider av paraskavedekatriafobi (som är grekiska för ”rädsla för fredagen den trettonde”)

En kropp i olag och ett reseprogram på tv fick mig i förra veckan att fundera över var jag skulle bosätta mig om jag någonsin skulle tvingas att överge mitt älskade Boxholm. Då jag nu känner mig bättre, skulle det vara den enklaste sak i världen att ta tillbaka dessa dystra tankar,

Vinterns ryggskott kom tidigt i år, så här ligger jag på söndagseftermiddagen som en räka i soffan med två mil till köket och tre till toaletten, som jag för övrigt inte ens vill besöka ens när det behövs. Ni som har haft ryggskott vet precis varför och ni som inte har haft det begriper inte, så vi kan hoppa över den biten helt och hållet.

Inte för att jag tror att det är någon mer än jag själv som håller räkningen, men krönikan som du just har börjat att läsa är den sexhundrade som jag har skrivit för Länstidningens räkning sedan jag började 2007. I dryga tolv år har jag således tänkt och tyckt så gott som varje vecka, vilket känns ganska så omtumlande…

Lika gammalt som att de äldre förfasar sig över ungdomen, lika gammalt är det att de äldre förfasar sig över vad de yngre stoppar i sig. Om de dessutom råkar stoppa i sig vad ungdomen stoppar i sig, kommer jämmerlåten från de äldre som amen i kyrkan.

För ett par veckor sedan ordnade min bror en återträff i Boxholm. Vi var sex mogna herrar som sammanstrålade, och i något fall var det första återseendet sedan början på 1980-talet.