Nu när hösten berättar för oss att den är på väg på allvar och himlen står öppen för regn och fallande temperaturer och att regeringen presenterat sina tankar för framtiden, så borde väl allt vara lyckligt och glatt.

Hur svårt kan det vara. Ja, just de orden tänkte jag. Allt verkade så enkelt, egentligen. Jag har följt de båda mäktiga, välarrangerade och viktiga samt kärleksfulla invigningarna vid invigningen av Olympiaden i Paris i två varianter.

Vi satt några goda vänner och diskuterade år, år som gått och år som vi trodde skulle komma, i veckan. Det blir gärna så när man upplevt lite olika årtionden och hur annorlunda samhället blivit, från förr och fram till nu.

Tänka sig, Sverige var ett aktat land och ett föredöme för många andra länder för inte så många år sedan. Gå bara 30 år tillbaka i tiden så låg lilla Sverige på många topplistor gällande var man skulle kunna tänka sig att bo.

Almanackan pekar på att vi går mot mörkare tider. Jag tänker på att almanackan berättar – om man bläddrar lite försiktigt – att snart är det lövfall istället för ljumma fall av sommarregn.

Vilken sommar det blev trots allt. Jag fylldes av stor glädje när jag i lördags åkte över Östgötaslätten, eller ska vi säga Vadstena, på väg mot den lilla pärlan Borghamn.

Håller vi på att bli ett folk av typen” vembryr- sig”. Att vi helt släpper känslor vi borde låta komma fram. Ja att vi bara rycker på axlarna och går vidare.

Något som jag lagt märke till, och saknat, är de uppmaningar från kommunerna runt om i länet, just den här sommaren, ja sommar och sommar, är annonserna som utropar bevattningsförbud.

Ibland blir övertygelsen stärkt och byggs upp som ett skydd mot allt ont som finns i världen. Det blir liksom en form av värme som bara strömmar i armar, ben, huvud och inte minst genom hjärta och hjärna.

Nu har det gått snart två år sedan vår nya regering lovade att ta rejäla tag vad gäller kriminaliteten i samhället. Ja, i Sverige då, ska kanske tilläggas.