Jag har en längre tid funderat kring vad vår tid kommer kallas i framtidens historieböcker. Galenskapens tid, Idioternas århundrade, Massmördarnas guldår.

När nu Motalaskandalen firar 30-årsjubileum och hela Sverige kan se vad det var som egentligen hände, på SVT Play, så undrar man ju om sittande regering i Motala sätter sig ner och gemensamt tittar på dokumentären.

Ibland blir det snurrigt i lilla huvudet. Jag hör hur min hjärna säger till mig: ”Vem eller vilka är det som egentligen styr i Sverige. Är det de som har flest ministrar eller de som har bäst kontakt med det parti som alltid har avgörandet i sin hand”.

När vårvindar friska tog med sig solen för att hälsa oss människor välkomna till den tid på året som vi längtar allra mest till, så är det inte dessa underbara vårvindar…

Så var det dags igen. Eller ”Äntligen!” som Gert Fylking så muntert ropade för ett antal år sedan då litteraturpristagaren för året ropades upp.

Nästan allt numera handlar om neddragningar. Sjukvården i alla dess grenar måste skalas ner så snart får vi börja slå i gamla medicinböcker och bota oss själva.

Då är det alltså klappat och klart. Våra stolta ord om att vi haft fred och stått alliansfria i 200 år är förbi. Nu har vi lovat på heder och samvete…

Tänk vad ett litet o, ja bokstaven o, kan ställa till det. Sätter man o:et framför vissa ord, som adjektivet rolig, så blir det ju motsatsordet orolig. Det finns massor av ord som blir motsatsord.

Vinden tog i rejält häromdagen. Solen knuffade sig fram mellan de ulliga och mulliga molnen och väckte väl en del känslor inombords. På något sätt doftade det vår.

Nu börjar det verkligen dra ihop sig på riksplanet. Det ena förslaget efter det andra slås upp på förstasidorna, skapar debatter i alla tv-kanaler och…