”Blåsippan ute i backarna står niger och säger att nu är det vår
Barnen de plocka små sipporna glatt rusa sen hem under rop och skratt….”

Dessa rader är högst relevanta denna vinter. De köldrekord som vi brukar få oss till livs via media har uteblivit. Rubrikerna om den Ryss – kyla som brukar drabba oss några gånger per säsong har uteblivit. Det totala trafikkaoset, var tog det vägen? Stillastående tåg på grund av nedfallna träd över spår och ledningar.

Varför blir politiker helt vilda efter att ha lämnat sitt partis linje men valt att sitta kvar på sitt mandat i fullmäktige. Det torde väl istället betyda att de lugnar ner sig när de lämnat en grupp partivänner som de inte delar politisk grunduppfattning med.

Tänk att solen styr oss totalt. Allt från naturens gång, ja med knoppning, blomning och skörd, till sura människor som helt plötsligt börjar le och kasta lystna blickar mot förrådet där trädgårdsmöblerna står, till solstolar i söderläge, i ett i övrigt kallt januari.

Ur led är tiden är väl en ofta sagd mening eller ett ofta sagt uttryck när något inte går i gamla gilla banor. Eller rent av går åt skogen. Uttrycket har ju hängt med några år. Shakespeare har det ju en gång i tiden och la det munnen på prins Hamlet.

Vad minns du mest av 2010-talet frågade en journalistkollega mig för några dagar sedan. Jag behövde inte fundera länge. Hade liksom gått och tänkt på frågan strax efter nyår, ställt frågan till mig själv så att säga. Mitt svar blev:
– Allt politiskt käbbel och ett hårdare debattklimat i övrigt, svarade jag.

Nu har jag bockat av en dröm jag haft några år. Nämligen, att få skriva 2020. För cirka 30 år sedan satt vi ett gäng på TV4 och funderade på framtiden. Jag sa bland annat att jag vill överleva millenniet och att få skriva just 2000. Det var magiskt och jag tänker många gånger på att min önskan måtte slå in.

Sista krönikan för i år. Snart dags för en ny om inte världen gått under innan dess. Papperet kan ha tagit slut då pappersbruken börjar dra ner på personal. Hoppas dock på ett nytt år såväl här i Länstidningen som i livet i övrigt.

Bara några dagar kvar till julafton. Dygnet är mestadels mörkt och den gnutta sol som visat sig är sparsam som en gniden gammal lanthandlare. (Förlåt alla gamla lanthandlare). Mungiporna dras ner mer och mer i takt med det myckna regnandet.

Hur överlevde vi egentligen november månad. Hur krånglade vi oss ur det stenhårda greppet mörkret höll oss i. Tänka sig, det låter overkligt men är sant, att vi inte hade många soltimmar att yvas över under hela november. Fyra soltimmar på en hel månad.

Jag kan lugnt påstå att den perfekta människan ännu inte hamnat i det paradis som kallas jorden. Sökandet och experimenterandet fortsätter. Nya medel, nya krämer och och nya maträtter för att hitta det evigt unga och perfekta dyker upp hela tiden.