”Vi måste sätta stopp för gängkriminaliteten. Vi måste ha fler poliser. Vi måste sätta upp fler övervakningskameror så vi vågar gå ut. Plus, ut med alla som inte är födda i Sverige”.
Känner ni igen orden som skanderats i snart 10 år?

Ingenting slår känslan när man helt plötsligt hör något inne i huvudet säga att man mår bra. Ja, rent allmänt så där. Det handlar inte om värk, hälsprickor, tandvärk och sånt som man sluppit undan. Nej, det är det där rena allmäntillståndet då och nu.

Nu börjar det snart att hagla. Ja inte hagel från ovan. Nej mera från ivriga politiker som vill berätta, med ett hagels vassa skärpa, hur illa alla andra partier beter sig och uttalar sig. Alla har fel och den som får sista ordet har rätt.

Jag har varit på ett antal hembygdsgårdar den senaste månaden och pratat och sjungit för hundratals glada människor. Att var ute i det fria, att mötas under bar himmel i en otvungen miljö är liksom något vi alla mår gott av. Kanske är det så att vi som står på scenen är gladast av alla på festen.

Varför är våra sopcontainrar överfulla runt om i länet, ja i hela landet. Det ligger sopor av alla de slag kastade vi sidan av containrarna. Personalen som sköter renhållningen vid dessa stationer får mångdubbelt mera jobb med skräpet som ligger vid sidan, än med deras egentliga uppgift, att bara tömma innehållet.

När man sitter på bryggan och bara njuter en kopp kaffe, en spegelblank sjö och en klarblå himmel, ja då är livet gott. Katten Einar ligger också och funderar, kanske på vad det är som rör sig i vassen. Andungarna, som nyss var ulliga knyten, är redan rejält utväxta.

Orden ”Den enes bröd den andres död”, dök upp i min hjärna för några veckor sedan. Det kan ju vara den oroliga värld vi lever just nu som gav tankarna. Men det kan också vara den förändring i vår livsföring som skett, inte mints vad gäller ekonomin.

När jag känner att jag behöver fylla på tankedepåerna och lyssna till kloka ord med must och märg i slår jag in en stor poets namn i min smart-TV och efter bara ett par ord eller akter stiger min skrivarlust många grader.

När barn, föräldrar, mor- och farföräldrar, gäster från andra länder och många ungdomar hjälpte till att bilda några jätteringar kring midsommarstången klappade hjärtat lite extra på midsommarafton i Grytgöl.

Att vara historielös är ungefär som att vara byxlös har jag fått lära mig en gång i tiden. Eller som Tage Danielsson skaldade en gång: Om man vägrar se bakåt och inte vågar se framåt får man se upp. Det ger en ganska klar syn på hur det är med byxlösheten.