Kristin Kramer reflekterar över sina första fem år i Ydre

YDRE (LT)

Vi kom från Storstaden, från ringlande spårvagnar och elektriska nätter, från köp-och-bli-lycklig och känn-rätt-person, från ansiktslösa grannar och myllrande gränder. Hit kom vi, till ett försynt torp och en vildvuxen trädgård. Vi kom för att leva ett gott liv. Det är på dagen fem år sedan. Jag minns inte när det senast regnade. Ett stagnerat tillstånd är brännande sol och torr jord, vintern en sägen. Att för två månader sedan var landskapet omskapat av skare. En halvmeter ovan mark stegade vi fram, till ladan för att hämta ved, till utedasset, till hönsen för att knacka hål på dricksvattnet, våra fingrar avdomnade. Du sov under två täcken och jag, tre. Våra andedräkter formade flyktiga luftskulpturer i sovrummet, frostknopparna brast ut i vilda blommor över köksfönstret. Jag kommer aldrig mer att svettas, tänkte jag. Och nu: jag kommer aldrig mer att frysa. Jag har ett huckle kring håret, hettan seg likt polkagrissmet, håliga gummistövlar, ännu pyjamas och glasögon på sned, ingen ser mig här, jag går genom trädgården, förbi bäddarna med broccoli och broccolo, svartrot och haverrot, blå ärtor och blå kongo, krusbär och kroshka, stevia och salvia, genom säsonger av odling, genom minnen av fostervatten och hjälplösa barnkroppar, jag rundar klustret av bärbuskar, står en stund under det väldiga körsbärsträdet, här fanns en gång 1800-tals barn, nu hör jag mina bortifrån potatisåkern, lillasyster och storebror, jag går tillbaka mot torpet, slår mig ner på farstutrappan. Blickar ut över grönskan, över blommande bondbönor, över ännu naken, svallvågsformad jord. Där borta hönsgården, den eftersatta ladan, klustret av bärbuskar. Solen är obarmhärtig och jag skyddar ansiktet med handen. Det är juni och vi äter ännu av förra årets skörd. I sandlådan har barnen planterat en skog. Fem år. Vilka har vi blivit i detta torp och denna trädgård? Varje morgon smyger jag nedför trappan för att inte väcka barnen. Jag går ut på farstubron. Först ser jag dig inte. Du har gröna kläder och du skyms av ärtväxter, av brytbönor, av rabarberblad. - Har du druckit kaffe, frågar jag. Ja, svarar du, men jag tar en kopp till, tillsammans med dig. - Godmorgon, säger jag. Du har haft morgon i tre timmar. Nu rensar du ogräs bland jordgubbsplantorna. Du kupar upp potatisen. Du bygger växtstöd av tunna träd du huggit ner. Du täcker med halm, med gräsklipp, ogräs, ormbunkar, med vallört och barr. Du för krig mot loppskalbaggar. När vi ännu bodde i Storstaden, gick vi om varandra. Vi åkte olika spårvagnar och du var i Australien, jag var i England, du var i Belgien, jag var i USA. Men livet är smärtsamt överblickbart, tiden pinande begränsad. Hur många dagar till har vi tillsammans? Vi satt i en soffa i en trång lägenhet, ännu relativt unga, främlingar bakom alla väggar, och vi bestämde oss för ett annat liv. Ett mindre belamrat liv. Ett liv sida vid sida. När vi anlände nådde gräset upp till min höft och över golven låg drivor av musbajs. Vi hade ännu ingen el men nätterna var evighetsljusa. Vi målade och vi skrev, vi läste och vi pratade. Vi drack te på blåbärsblad och vi odlade squash. De var gigantiska men solitära. Nästa år, sade vi, nästa år satsar vi på odling. Men vi blev du. Du grävde och kultiverade, du var en kvardröjande Karl Oskar som bände upp sten efter sten efter sten. Du försådde och planterade ut. Du gjorde fel och gjorde om. Du gav oss mat. Jag kräktes, sov och födde ett barn. Grödorna, säger du, bygger barnens hjärna och hjärta. Deras blod var regnvatten som sväller i mogna jordgubbar, deras skratt solsken, deras händer jord. Du står framför mig och du låter jorden i din hand falla tillbaka till marken. Så som ock vi, tänker jag. Förlorar balansen, kroppen en knut. Vad kommer barnens händer, fingrar röda av jordgubbar, att vara kapabla att utföra, säger du, vilket gott och vilket ont? Och mina händer? Var sätter vi våra kladdiga fingeravtryck? Det tar inte ett långt liv eller en fjärran blick, säger du, för att förstå att en jordlott bara är ett lån. Om de som kommer efter oss är som vi, just som vi, hur ska vi då behandla dem, hur ska vi behandla den jord som ska bygga deras hjärna, deras hjärta? Att odla, säger jag, är fantastiskt. Jag ska bara. Föda ett barn, amma, skriva en bok. Dina händer är färgade av jord, är spruckna, du tvättar och smörjer in men trädgården försvinner inte. Mina händer, en barnstjärt. Så fort jag hamnar i en död vinkel smiter jag in för att skriva eller läsa. Ändå säger jag att vi odlar. För att vi är ett vi. Detta är vår plats, som vi skapat tillsammans, med delad tid och delad dröm, med barnen städse hemmavid. När det ännu var isande kallt frös vattnet. Vi tog in snö i stora kastruller, kokade på järnspisen, tillredde morgonkaffe och mat. Väggarna öppna för väder och händerna tryckta mot kakelugnen, fötterna värmda av slitna raggsockar, vi har slutat konsumera. Idag sinar vattnet i vår brunn. Tvååringen kommer till mig med råd: Jag vill att du tar pappas borr och hämtar björksav! Sådana har vi blivit. Vi är platsens lera.

Text och bild: KRISTIN KRAMER