Ännu en hisstur – del 2

Man måste ha väldigt goda anlag för självbedrägeri om man ska lyckas med att nå de högsta viktklasserna utan att ens överväga att rycka i nödbromsen. I andra sammanhang brukar jag kalla detta beteende för skåpsuparmentalitet, vare sig det handlar om oförmåga att ta upp sin livskamrats irriterande egenheter eller att fatta uppenbart korkade politiska beslut på grund av vår svenska konflikträdsla: även om man vet att man gör fel, är det jobbigare att gå emot förslaget och riskera osämja än att vara barnet som säger till om att kejsaren inte har några kläder på sig.

Jag har fått vara det där barnet några gånger, och det brukar inte vara så roligt i verkligheten.

Det krävs alltså en insikt, en aha-upplevelse eller en så kallad käftsmäll. På grund av ryggont, corontän, rökstopp och ett behov av guldkant i vardagen hade jag fram till försommaren förra året blivit mer och mer valrosslik, möjligen med undantag av betarna, frisyren och färgsättningen. Det kan se nog så roligt ut från utsidan, men det är inte roligt att befinna sig i själva hyddan kan jag bedyra så ni slipper att prova själva.

Rörligheten minskar, orken tryter och det gör till och med ont då man anstränger rygg och knän. Smärta i självaste filén efter mer än femtio meters maklig promenad är inget som direkt sporrar till raska promenader kan jag lova, och trots veckovis massage gav det inte med sig.

Min aktionsradie blev så att säga mindre och mindre tills jag utan bil bara rörde mig mellan bilen och katedern och bilen och den ytterdörr som för tillfället var målet för min vandring.

Ja, när det var som värst med ryggen fick jag till och med ta tre sittpauser på de tvåhundra meter som var avståndet mellan min sal och en sal som jag vissa dagar gästspelade i på jobbet. I det läget gick jag nästan i permobiltankar måste jag erkänna, men lyckligtvis fanns det åtminstone en gnutta skam kvar i kroppen – dock inte vid matbordet.

Hur kom det sig då att fjällen föll från mina ögon under denna villfarelse? Jag menar mig vara en i övrigt ganska normalt fungerande person med både bondförnuft och rävslughet när det gäller, men strutsmentaliteten när det gäller mat och motion är grundlagd ordentligt.

Till och med små barn begriper bättre än vad jag valde att göra till vardags, som till exempel den då sexåriga sondottern Hillevi som då jag beklagade min storlek bara sa att allt jag behövde göra var att äta mindre och röra mig mer.

Jag roades av hennes visdom men skämdes samtidigt för min uppenbara brist på densamma – jag, som har som livsuppgift att sprida kunskapens ljus i dumhetens mörker. Barnbarnet höll så att säga upp en spegel så jag fick betrakta mig själv, och det var ingen vacker syn. Drifterna vann dock ännu en delseger redan på Burger King efter vårt samtal, och så gick det ännu en tid i frosseriets tecken.

Som ytterligare lök på laxen har jag ända sedan barndomen varit överförtjust i Coca Cola, och för att inte bli för trött av att släpa runt på mig själv, ökade jag successivt konsumtionen av dessa temporärt uppiggande sockerbomber.

En platta med 24 burkar i veckan var inga problem att sätta i sig, och som alla slavar under en last såg jag till att alltid ha minst två plattor hemma. Misär, tänker ni – och vem är jag att säga emot?

Men, som det heter i Trissreklamen: Plötsligt hände det.
Fortsättning följer

JOHAN BIRATH

Share