Ännu en hisstur – del 5

Ur dietsynpunkt måste höstterminen 2021 klassas som en riktig framgångssaga för min del. Någon motion att tala om blev det inte; i stället tror jag det till och med blev lite mindre av fysiska ansträngningar, eftersom jag successivt fick färre och färre kilon att släpa runt på. Å andra sidan drog jag mig nu inte för att ta itu med sysslor eller att gå små ärenden, och eftersom jag tyckte att jag nästan studsade fram så kanske blev det ändå ett litet plus på folkhälsototalen, så att säga. Det pustades mindre och det nästan alltid goda humöret blev om möjligt godare. Jag skäms inte för att säga att jag trivs på jobbet, och trivseln blev definitivt inte mindre av att allt gick mycket lättare. Precis som jag hade tänkt mig, innebar det höj- och sänkbara skrivbordet att jag på gammaldags vis gick runt och höll mina genomgångar i stället för att ligga som en säck potatis i katedern och orera.

Naturen belönar alltid den flitige: efter tre månaders gående och stående, fick jag mitt livs allra första åderbråck. Varje gång jag fattar ett bra livsbeslut faller liknande små eller stora vinster ut, vilket i grund och botten antagligen är något bra så att jag inte tappar min ödmjukhet och blir vidlyftigare än vad jag redan är. När jag blev nykterist fick jag psoriasis, då jag slutade röka drabbades jag omgående av självsprickor i fingrarna – så ett litet åderbråck av en klok och välbehövlig diet är rakt ingenting att sucka över: likt grått hår och rynkig panna ger det i stället omisskännliga signaler till omgivningen om att här kommer en ärrad och erfaren veteran som man inte skiter på näsan hur som helst. Pondus, med andra ord.

När jullovet började hade jag minskat 39 kilo sedan starten, alltså på drygt fem och en halv månad, vilket, att döma av löpsedlarna, normalt brukar placera den lycklige på ett uppslag i någon av kvällstidningarna. Jag har inga som helst ambitioner åt det hållet, för jag tycker att allt bantningsprat och alla dietskriverier får de flesta att må dåligt och inte sällan leder i rakt motsatt riktning. Jag vet ingen som hetsäter eller belöningsfrossar mindre för att han eller hon läser om en knubbis som har blivit en tunnis på si eller så många dagar, veckor eller månader. Nej, det är självinsikter och aha-upplevelser av det slag som drabbade mig framför tv:n som leder någon vart i verkliga livet. Man måste få en kickstart av det slaget, för då har man med sig den kombination av vrede och jädrar anamma som krävs för att vippa i sig en proteinshake vid ett bord där ens vänner kalasar på pizzor och kebabtallrikar. Man ska konfrontera frestelserna, inte fly den. Det goda rådet kan jag gärna dela ut; annars är jag inte mycket för pekpinnar i livsstilsfrågor. Var och en måste själv finna sin väg, som buddhisterna säger.

Nya ämnen står för dörren, och det jag har att säga om min viktresa har jag sagt om några rader. Möjligen kommer det någon uppdatering i någon bisats framåt sommaren, men det sista jag har att meddela för den här gången är att jag klarade jul och nyår utan att lägga på mig och snart har januari nått sitt slut med ytterligare något kilos tapp som saldo. Jag behöver knappast nämna hur mycket band man måste lägga på sig under de veckor som maten verkligen står i centrum i vår kultur, i synnerhet som mycket av det som bjuds vid de vanliga julborden är som designat för att vi ska lägga på oss som mest där det är som svårast att få bort: runt midjan. Det saknas inte tillfällen då jag grubblar så smått över vad jag har gett mig in på, men det är å andra sidan en känsla som inte är ovan: den hemsöker mig flera gånger under varje större skrivprojekt som jag har tagit mig an. För att inte tala om Ingers och mina rumsrenoveringar här i huset.

Summa summarum: livet är en kamp. Genom att utmana mig själv, har jag förhoppningsvis köpt mig lite mer livstid, förutsatt att jag även fortsättningsvis ser mig för när jag går över gatan, undviker otjänlig föda och nogsamt aktar mig för att se på partiledardebatter och annat som är som ämnat att ge stroke och hjärtinfarkt i tvsoffan. Och jag kan fortfarande äta allt – men inte alltid.

JOHAN BIRATH

Share