Att bocka av en dröm

Något som alla människor drömmer om djupt därinne i själ och hjärta är att just få leva ut sina drömmar. Alla bär vi på drömmar. Ibland ganska simpla, som att vinna en massa pengar. Själv önskar jag alla, som skrapar sådana där trisslotter i TV4, ska vinna fem miljoner.

Ibland kan jag njuta av att se ungdomars äkta glädje när de ser sig själva på bild i tv-rutan hos Lotta på Liseberg. Det är den äkta glädjen jag ser. Jag har sett en lättnad och en glädje inombords hos många ungdomar som får stå på en scen och sjunga eller kanske bara hålla en flagga, eller något liknande. Deras minspel avslöjar den inneboende värmen och glädjeruset.

Jag har träffat på 100-tals ungdomar under mina år som programledare för olika amatörtävlingar runt om i landet. Under några år var det Folkparkernas Talangjakt som lockade massor av deltagare. Jag har upplevt hur de gått vidare från en delfinal till att hamna i den stora finalen som ofta hölls på Liseberg. När jag såg en av mina adepter, Sandra Hellberg, vinna hela Talangjakten i Göteborg kände jag mig nästan delaktig trots att det var Sandra som gjorde hela jobbet. Men hennes glädje lyste upp hela Liseberg.

Jag har också sett en stjärna tändas när blott 9-åriga Sanna Nielsen stod på scenen. Det blev många träffar åren därefter. Tala om att det gick bra sedan. Varje gång jag ser Sanna så tänker jag på hennes blyga uppenbarelse på scenen, i scenkläder sydda av hennes mamma.

En av mina allra största drömmar, som gick i uppfyllelse, var när jag fick se Sigge Furst för första gången samt då Östen Warnerbring spelade i Stadshotellets sommarträdgård i Motala. Sigge såg jag i Folkets park och minns att jag försökte tala lika tydligt som honom och lade mig till med ett tydligt R och ett lika tydligt S för att bli en ny Sigge Furst. Men tyvärr, jag kom inte ens i närheten.

Östen Warnerbring ville jag likna då han sjöng bra och lirade klarinett lika bra. Att hänga på cykelstyret utanför sommarträdgården tillsammans med några kompisar och höra honom sjunga, exempelvis, Night and day, var stort.

Å andra sidan trodde jag mig vara en ny Åke ”Bajdoff” Johansson när vi lirade pojkfotboll. Det var under åren när man var väldigt påverkbar. 12-13 år så där. Jag härmade hans stil och funderade ut hur han gjorde sina glidtacklingar, som var hans signum. Han siktade alltid på bollen och fick sällan eller aldrig frisparkar emot sig. Lyckan var när en något äldre vän till mig, efter en match, sa att jag glidtacklade bra. Det räckte för att jag själv skulle se mig i landslagsdräkt och höra publikmassorna jubla. Även där säger jag: Jag var inte ens i närheten att bli någon Bajdoff.

Jag vet att alla i sin barndom, ja även långt upp i ålder, drömmer om något specifikt de vill uppleva eller kanske ägna sig åt.

Jag har en vän som gav upp både äktenskap och framgångsrik karriär för att uppleva sin dröm om att flytta till USA. Han drog iväg med sin kappsäck, innehållande bara de ting han ansåg sig behöva mest, och lever gott, och fullt ut, i USA. Detta hände sig för snart 20 år sedan och han lever fortfarande i sin dröm.

Men hur många vågar eller kan göra så. Själv har jag inga sådana drömmar utan lever i min dröm där jag får skriva, komponera musik, uppträda, hålla föredrag, gå i skogen och njuta av en underbar utsikt varje morgon jag vaknar.

Jag tror att mångas drömmar bara blir drömmar. Men ser man möjligheten att uppfylla sina drömmar, kanske inte att bli världsberömd och så, men väl komma nära drömmen, är ett steg på vägen.

Själv drömde jag om att se mina tonsårsidoler live. Var stum av förväntan när jag fick se Tommy Steel på scen i London i Same like it hot, och Little Richard, Jerry Lee Lewis och Chuck Berry på samma scen. Gå armkrok med Sickan Carlson i Vadstena, kompa Gunnar Wiklund i Åtvidaberg, få ett grattis av Povel Ramel, jobba med Siw Malmquist och äta lunch tillsammans med George Riedel. Små saker för många men stort för mig.

Min äldsta bror, som skulle fyllt 85 i år hade en stor önskan, att se Tina Turner live. Han åkte till Stockholm när hon uppträdde där. Kom hem och sa: ”Det här var min stora dröm och nu är den sann. Jag svävar som på moln.”

Nu svävar han däruppe bland molnen. Försök att hinna med en liten dröm innan det är för sent. Själv ska precis åka iväg med några kamrater och underhålla med sång och musik på en campingplats fylld av husbilar. Och massor av publik. Där bockar jag själv av ytterligare en liten dröm.

Ulf Holmertz

Share