Branden

Vi står bland blåbären när de lämnar. Sången fyller skogen, och mig. Tranorna som flyger i ett v. Söderut flyger de och här är jag, norrut.

Det har regnat hela dagen, ett välsignat regn efter veckor av hetta och kruttorr mark, och när solen bröt fram sade jag ta-på-er-slarvkläder-sågår- vi-ut. Jag greppade ett ämbar och vi gick bakom uthuset, genom hallonsnåren, genom överblommade rallarrosor, genom brännässlor, över diket och till skogs.

Längre in finns hjortronen och porsen, min barndoms doft, en eka vid sjön Söljen, farmor som går naken ner i vattnet, hennes mjuka former, skrattet och stillheten och tallarna som varar till evigheten, men vi dröjer kvar vid blåbären. Min glädje är djup och melankolisk, kreativ och mjuk.

Det plingar till i min telefon. Mina fingrar är blå och jag har en älgfluga bakom örat, mina skor är inte så regntäta som utlovat. Jag är blöt om fötterna och jag tittar på skärmen. Meddelandet kommer från en vän och kollega. Hon skriver att hon kämpar med en rubriksättning. Artikeln är skriven av någon annan, men min vän har erhållit uppdraget att formulera rubriken. Hon snubblar över ett genitiv.

Artikeln handlar om att flygturerna från två städer återigen har börjat öka. Pandemin satte dem på sparlåga, men nu är de på uppgång. Texten beskriver en flygplats som har kämpat sedan pandemins början, men som nu börjar erfara en förbättring.

Under juli månad har aktiviteten på flygplatsen varit livlig och snart ska höstens och vinterns semesterresor komma igång. Utvecklingen beskrivs med ord som återhämtning, ljusning, positivt. Och nu ska rubriken sättas. ”Ett positivt tecken på resandets återhämtning”, föreslår min vän, det är ett citat från artikeln hon återger, ”men”, skriver hon”, ”genitiv låter inte så bra”. Min vän vill ha mitt råd. ”Vad säger ditt svenska språköra?” frågar hon.

Jag står bland tallarna med blåbärsris i håret och mitt svar kommer snabbt. Det kommer från en gruvlig trötthet. Det kommer från skogen och det har absolut ingenting med grammatik att göra, och dessutom vinner den poetiska friheten alltid över mitt språkpoliseri.

Genitiv. Ett grammatiskt kasus, en böjningsform, som betecknar ägandeskap. Att ett visst substanstiv äger ett annat substantiv. Malins tomat. Annas kalasbyxor. Filips tax. Och nu, resandets återhämtning. Som min kollega har grammatiska problem med.

Först tänker jag att jag alldeles struntar i hantering av genitiv. Sedan inser jag att det kanske är just där dilemmat ligger.

Att vi tror att vi äger jorden. När vi i själva verket är förvaltare.

Om jag är lyckligt lottad har jag bara levt halva mitt liv, kanske ännu mindre. Men sedan är det tid för mig att lämna över. Jag är den tillfälliga förvaltaren. Lånaren. Som omser en stund. Vid varje plats börjar världen och denna är min att rå om. För att den ska föda mig nu och sedan någon annan. Som får ta över skogen. Den som jag älskar och som älskar mig tillbaka.

Tranorna är borta nu. Den nästan spöklika sången har ekat ut och jag vet inte om det var årets sista, om jag behöver vänta tills våren. När jag sitter någonstans på en farstubro, som i Ydre, då, med ansiktet mot himlen, och nu ser jag att ett nytt regn är på väg. Ämbaret är snart fyllt och en bit bort leker barnen. Jag har telefonen i min hand. Meddelandet på skärmen: ”Ett positivt tecken på resandets återhämtning”. Efterfrågan av mitt språköra.

Mitt svar är ett nytt rubrikförslag. Jag trycker på skicka:
”Resandet återgår till samma klimathotande nivå som före pandemin.”

Sedan tänker jag:
Som ett förband för jorden har pandemin (trots sitt erbarmliga elände) varit.

Nu bränner vi det.

Kristin Kramer

Share