Tänka sig, Sverige var ett aktat land och ett föredöme för många andra länder för inte så många år sedan. Gå bara 30 år tillbaka i tiden så låg lilla Sverige på många topplistor gällande var man skulle kunna tänka sig att bo.

Almanackan pekar på att vi går mot mörkare tider. Jag tänker på att almanackan berättar – om man bläddrar lite försiktigt – att snart är det lövfall istället för ljumma fall av sommarregn.

Vilken sommar det blev trots allt. Jag fylldes av stor glädje när jag i lördags åkte över Östgötaslätten, eller ska vi säga Vadstena, på väg mot den lilla pärlan Borghamn.

Håller vi på att bli ett folk av typen” vembryr- sig”. Att vi helt släpper känslor vi borde låta komma fram. Ja att vi bara rycker på axlarna och går vidare.

Något som jag lagt märke till, och saknat, är de uppmaningar från kommunerna runt om i länet, just den här sommaren, ja sommar och sommar, är annonserna som utropar bevattningsförbud.

Ibland blir övertygelsen stärkt och byggs upp som ett skydd mot allt ont som finns i världen. Det blir liksom en form av värme som bara strömmar i armar, ben, huvud och inte minst genom hjärta och hjärna.

Nu har det gått snart två år sedan vår nya regering lovade att ta rejäla tag vad gäller kriminaliteten i samhället. Ja, i Sverige då, ska kanske tilläggas.

Sanningen har tyvärr inte nått mina innersta själsliga delar än. Allt känns som jag vore med i en film, känns som jag vandrar på ett gungfly av sommardis nere i viken.

Så har det då hänt. Det som inte fick hända. Det som varit ett signum för vårt land. Det som vi burit med stolthet och med vetskap om att vi är fria människor i ett fritt land.

Ursäkta i sommarfirandet. Ja, denna underbara sommar som vi fick ett par veckor i maj bara fortsätter och fortsätter.