I över 200 år har vi haft fred i Sverige. Ja närmare bestämt 208 år. Det sista kriget var anfallet mot Norge som slutade i en fredsöverenskommelse 1815. Därmed är vi världsbäst i att hålla fred med vår omvärld.

Det känns som att vi snart talar två olika språk i Sverige. Det har inte med flyktingar att göra. De har all rätt att behålla sitt språk vid sidan av det nya språk de brottas med.

Kom i veckan att tänka på min salig morbror Gösta när jag tittade på det skandalomsusade NATO-mötet i Vilnius. De pompösa herrarna som bjöd på ideliga handskakningar och tillgjorda leenden.

Den här sommaren har kastat oss mellan hopp och förtvivlan. Regnet som uteblev kom tillbaka, ja lite i alla fall, och blötte ned de torra jordarna och gav oss hopp.

Jag reagerade ganska upprört, ja inom mig, när vår statsminister yttrade sig kring invandringen och indirekt sa att ”det är bättre att söka jobb än att sätta fler barn till världen”.

När jag för några dagar sedan stannade till vid ett övergångsställe för att släppa över ett par gångtrafikanter, slog det mig att de inte ens tittade åt mitt håll.

I denna ljuva sommartid gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor. Vackra rader från en vacker psalm, nummer 200 i ordningen om jag minns rätt.

När de iskalla vindarna liksom aldrig ville ge upp tidigt i våras ropade alla efter sol och värme. Önskan blev uppfylld. Varenda östgöte tinade upp och käcka östgötagossar syntes blotta bringan för att få lite färg på kroppen.

Precis när jag satt mig ned att skriva den här krönikan, ja när idéerna runnit till, och jag stängt ute allt annat som kan störa, då ringde telefonen.

Under de senaste månaderna har jag farit runt och underhållit med föredrag om media förr och nu samt sjungit en stump.