På senare år har det raljerats en del kring vilken förvirrande helg den svenska påsken är med alla inslag som inte direkt kopplas till kristendomen. I synnerhet har påskharen, äggen och fjäderfäna väckt stor munterhet både hos komiker och deras publik – ett nöje jag inte missunnar någon,…

Först händer ingenting, sedan händer ingenting och plötsligt händer allt på en gång. Den omtalade ketchupeffekten kunde lika gärna kallas våreffekten, för i mitt saktfärdiga liv kommer våren och dess ökade kravbild alltid som en tjuv om natten: innan jag vet ordet av, står jag där med allting ogjort som skulle ha varit gjort.

I Mary Shelleys klassiker om Frankensteins monster, skapar den galne vetenskapsmannen en vederstygglig varelse av hoprafsade likdelar och elektricitet i lagom doser. Till mångas lättnad genom åren var detta blott och bart en fantasi, en suggestiv skräckhistoria ihopvävd av vår egen fruktan, människans omättliga lust att…

Det här med namn, deras frekvenser, betydelse och traditioner är ett väldigt vidlyftigt ämne. Det finns otaliga infallsvinklar och delfrågor, och innan jag hastar vidare till nya krönikeämnen vill jag uppehålla mig lite vid patronymikon: den gamla sedan att man gavs sin faders namn som tillnamn, så att Karls son blev Karlsson och Johans son blev Johansson.

Visst hoppar man till lite när namnet Geronimo Åkerlund dyker upp i eftertexterna på nyheterna i SVT? Att denne nyhetschef torde ha en eller kanske till och med två föräldrar med stort intresse för apachestammen är en lågoddsare, men jag antar att han antingen är trött på frågan eller att den av hänsyn aldrig har ställts, för jag hittar inget då jag söker på bakgrunden till att han heter så.

Nu ska jag tjata om Putin igen, men ändå inte. Stora världshändelser färgar dock av sig på det mesta, och då min veckokrönika i bästa fall är något av ett filosofiskt rum, sätter hans gärningar igång tankeprocesser hos er krönikör.

Busen tycks ha gjort comeback på de flesta områden i vår turbulenta och förvirrade tid. Vi minns de otaliga historierna om översittaren på skolgården, ligisten på bakgatan eller den oregerlige och skränande pilsnergubben som gärna hotade en med stryk när alkoholhalten steg och livsledan behövde få utlopp.

Sedan jag skrev den första krönikan om hur man bör handskas med busar, har en av dem skickat in sin armé i en orättfärdig krigsaktion mot ett fredligt och neutralt grannland. I skrivande stund är det ett och ett halvt dygn sedan Putin beordrade anfallet mot Ukraina, och då du läser detta sitter både du och jag med facit i hand vad beträffar de två första veckorna av det som somliga vill kalla ”konflikt”.

Mina elever hade samtliga fått ta del av det grundläggande om Jesu liv och Nya Testamentet och jag hade på grund av den stora och ryckiga karantän- och sjukfrånvaron fått ta till inlämningsuppgifter för att se vad som hade landat. Och inte minst hur det hade landat, vill jag lägga till, då religionernas…

Man ska som bekant inte ropa hej förrän man har kommit över bäcken, men det känns ändå som om coronaeländet börjar att närma sig slutet och att den gångna månaden på något sätt har varit kulmen vad antalet sjuka och hemmavarande belangar.