Det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Det är ännu svårare att få äldre män att ändra sina beteenden, vilket jag är säker på att alla äldre kvinnor i läsekretsen kan intyga. Eller barnen, för all del.

Som ni kanske minns från förra veckan, retade jag på gubbars vis upp mig på att radion iddes rapportera om två vuxna mäns gnabbande om en fånig supporterflagga.

Ni vet hur det är: ibland kommer man till en punkt. Jag menar nu inte vid läsning i största allmänhet, utan när man mitt i livet blir väldigt mätt på något – för att inte säga proppmätt.

Tänk om man kunde reklamera födelsedagar! Jag lider med de stackare som fyller i julveckan eller för all del under midvintern, när det är mörkt och kallt och det är stört omöjligt att skaffa färska jordgubbar till tårtan.

Det är ett jäkla farande på folk, tänker jag när jag sitter här med en kopp kaffe och katten inom klapphåll. Tro nu inte annat än att även jag har en globetrotter inom mig som gärna tar en titt på det som ligger bortom Mjölby, Tranås…

Jag börjar så sakta att vänja mig vid Miss Li:s hurtiga hit ”Ålderdomshemmet”, men jag måste erkänna att den kändes lite obekväm de första gångerna jag hörde den.

Ibland är det skönt att vara lite till åren. Medan många av de yngre medmänniskorna antingen drabbas av panik eller apati inför olika företeelser, ligger jag bildligt talat som en kastrerad gammal hankatt i soffan och kurrar åt ungdomens yrsel: de lär sig nog en dag.

Att elcykla på småbackiga skogsvägar med små odlingslappar och betesfält insprängda mellan bland- och barrskogen är en van och mysig sysselsättning för en lantis som undertecknad.

Del 1

Valborgsmässoafton. De som klarar den och midsommarafton utan att frysa ihjäl, har goda chanser att klara även nästa vinter, sägs det, och årets Valborg…

Inte hade jag tänkt mig att jag skulle skriva krönika i detta nu, men trots att det är elvakaffe, håller katten sig borta från mitt tangentbord.