Coronans positiva följder

Vi små söta svenskar har blivit lite av ett gäng småsura tonåringar. Inget är bra. Allt ska det klagas på och han ”den där” Tegnell är den stora boven i dramat när det gäller vårt förhållande till varann och livet vi tvingas leva just nu. FHM (Folkhälsomyndigheten) visste ingen i landet vad det stod för…

om man bara går några månader tillbaka i tiden. Ja mars månad kan man säga. Men innan dess var FHM namnet på en främmande planet i våra sinnen. Nu vet alla vad det är, det är nog så att många tror att det är just den myndigheten som trasslat med något virus på labbet och ställt till eländet.
Jag förvånas över vår statsminister, Stefan Löfven, när han gör sina små försök att gjuta olja på orosvågorna med sina tal till nationen. Han tar i vad han kan och säger väldigt många bra saker ska erkännas. Vad annat hade vi väntat oss. Men allt han säger förvandlas till ett stort motstånd mot honom. Han är kanske ingen Carl Bildt eller Olof Palme precis, de ord som han läser upp är ju allvarstyngda. Det hjälper inte. Han faller ändå i popularitet, ja även hans parti, trots allvaret.
Jag tror att vi svenskar inte orkar stå som en enad nation mot den pandemi vi strider emot. Vi väntar på att någon form av Messiasgestalt ska träda fram och ordna allt. Liksom bara höja handen och utropa ett:
– Vik hädan du onda virus. Låtom svenskarna slippa det ok de har att bära i form av Covid19-oket.
Men nu hjälper inte det. Det träder inte fram någon botgörare. Bara vi själva kan gå i strid mot denna hemska fiende. Bara vi står ut och bara vi gör det tillsammans. Läste en enkät där en ungdom trodde att pandemin snart är över. En ung grabb trodde att det skulle lösa sig med ”en teknisk grej av något slag”. Hur det skulle se ut eller vad det skulle vara mera exakt framgick inte av den unge herrns utläggning. Men visst låter det lätt och geschwint att bara skapa den där elektriska grejen.
Vi kanske är ett bortskämt släkte som inte orkar stå upp och strida ytterligare något halvår. Om det räcker. Jag erkänner att omställningen har varit jobbig men också nyttig i vissa avseenden. Jag lider med alla företagare som får se sina livsverk rasa samman eller minska ned till nästan ingenting. Det gör ont. Jag lovar. Har träffat på flera som med askgrå ansikten står i sina butiksdörrar eller vid tomma maskiner och väntar på en vändning som finns någonstans långt, långt där borta.
Att vi har en förestående högtid i form av julen att se fram emot känns som ett riktigt hån. Vi ska inte träffa de som vi alltid brukat träffa. Allt pynt som lättar upp det tunga mörkret i december känns lite svagare än vanligt. Rullarna av julklappspapper kommer inte att rullas ut och omsluta spännande julklappar. Inte i samma omfattning som vanligt.
Något som varit positivt är dock sanningen att tusen och åter tusen kommit samman under Guds blå himmel. Ja eller stundom blågrå. Virusjagade människor har gett sig ut i naturen. Aldrig har väl så många  som nu suttit och planerat vilken promenadslinga som ska beträdas just idag. Eller kanske i morgon. Korgar med kaffe packas och träffen men goda vänner sker med så kallat coronaavstånd.
Har promenerat många mil denna vår, sommar och höst. Upptäckt hur väl planerade de flesta naturstigar är i vår omgivning. Att vandra en sju-åtta kilometer eller en mil är mera regel än undantag.
Fler och fler ser man med kartan i hand och ryggsäcken full av de förnödenheter som krävs. Har inte kollat med skohandlarna om försäljningen av rejäla promenadskor ökat till magiska höjder. Men det pratas mycket promenadskor och passande kläder för några timmar i naturen.
Ur folkhälsosynpunkt, ja frånräknat den hemska pandemin, så har troligen konditionen och livskvaliten ökat hos det svenska folket. De som vågar sig ut vill säga. De gnällspikar jag nämnde inledningsvis sitter nog hellre och gnäller över en öl med en like, än går en sväng i skogen. Spännande är också alla som börjat hälsa på varann. Normalt är ju vi svenskar lite truliga och aktar oss noga för att hälsa på främlingar. ”Folk en inte känner ska en akte sä för”, som en äldre herre sa. En ska se öpp.
Men jag har bestämt mig att hälsa på alla vid våra promenader. Vissa ansikten har man kanske inte sett på 20-30 år och då blir det ännu en upplevelse på frilufsarpromenaden.
Hoppas de sura tonåringsgubbarna kommer på att det inte hjälper att gnälla på vare sig den ena eller den andra när det gäller striden mot coronan.
Ulf Holmertz
Share