Drivkrafter – 1


Vad är det som driver oss? Frågan är enkel att ställa men svår att besvara, inte minst då vi kommer att få skilda svar från olika människor – och vi kan också få olika svar från en och samma människa beroende på när och kanske också var vi ställer frågan. Och naturligtvis, sist men inte minst, hur vi ställer frågan. Det är lätt att ge upp efter att man har konstaterat att svaret på en fråga kan bli nästan vad som helst, men det skadar ändå inte att tänka över tillvaron ibland. Filosofera, som det heter i lite mer högtravande sammanhang. Eller grunna, som farsan skulle ha uttryckt saken.

Han grunnade ibland, min far. Inte grubblade, för det leder sällan någonstans, men han funderade över saker och ting på ett lite djupare plan än det där vi mest vill fylla magen, förlusta oss eller uppnå kortsiktiga mål. Både jag och min bror har ärvt det där filosoferandet, vilket gör att omgivningen ibland finner oss frånvarande eller oengagerade. Vi finner det djupt orättvist om någon påstår att vi ”sitter och drömmer” eller, ännu värre, att vi verkar att sova med öppna ögon. Det vi ägnar oss åt är något helt annat, nämligen att försöka bringa ordning och mening i tillvaron genom att sortera våra erfarenheter och intryck. Vi är naturligtvis inte unika på minsta sätt, eftersom de flesta människor torde sitta med pannan i djupa veck ibland och försöka reda i stort som smått. Fordomdags hände det att människor drog sig undan, bort från samhället, för att filosofera. Gärna i kombination med fasta och andra försakelser. Precis som den som vill studera stjärnhimlen och måste bege sig ut i naturens mörker, bort från gatlyktornas och bebyggelsens sken, som försvårar klarsynen. Vem minns inte stackars Elvis, som måste fly in på toaletten för att få en stund med bara sig själv, ständigt påpassad som han var. Lite privatliv för ”kungen”, trots att det mesta han annars gjorde tycktes gå ut på att slippa att vara ensam. Vi går alla och är rädda för ensamheten, men ändå söker vi den ibland. Vi behöver utrymme för att kunna tänka klart, och i vår hektiska samtid är det svårare än någonsin och därmed också mer åtråvärt än någonsin. En del betalar fantasisummor bara för att komma bort och leva i enskildhet om så bara för ett veckoslut. Vad som driver oss i sådana fall är en längtan efter att bli klara, att få pricka av att göra- listan, tömma inkorgen, rensa skrivbordet och bli av med alla krav och måsten. Om vi sedan verkligen stannar upp och får det där utrymmet, inser vi att livet inte ger oss andrum mer än högst tillfälligt: det kommer alltid nya krav, nya utmaningar, nya saker att längta efter. Som regel sätter vi upp nya mål innan vi har hunnit att uppfylla de gamla. Den som har längtat hela sitt liv efter att bli känd, kommer förr eller senare att önska att bli bortglömd, att slippa berömmelsen.

Nu tror du, käre läsare, att jag är ute efter det där med att gräset alltid är grönare på andra sidan staketet, och där finns mycket riktigt en av våra främsta drivkrafter: vi är aldrig riktigt nöjda, utan hur bra vi än lyckats att få det, blir vi förr eller senare rastlösa eller uttråkade: det finns ingen absolut lycka som vi kan stanna i eller behålla permanent. Julafton varje dag skulle snart mista sin glans och han som får allt han pekar på, lessnar till slut på att peka. Missnöjet är sant mänskligt, för ingen annan varelse på denna jord kan bli lika less som vi.

Är det viktigt att ta reda på vad som driver oss? Kan man inte bara leva sitt liv och fånga dagen? Jo, jag tror absolut att det finns medmänniskor som lever sina liv utan någon större eftertanke och är ganska till freds med det. Jag kan till och med tycka att det skulle vara ett avundsvärt tillstånd, men samtidigt ganska tråkigt och enahanda. Vi är så funtade att vi vill ha spänning och variation samtidigt som vi eftersträvar trygghet och förutsägbarhet, och där har vi själva kärnan i livets komplexitet: Vi kan inte samtidigt nå dessa önskningar till fullo, eftersom de är varandras motsatser.
Fortsättning följer…

JOHAN BIRATH

Share