En eldkvast i baken

En ung kvinna från lilla Sverige har vänt upp och ned på hela den civiliserade världen och fått stående applåder av de män och kvinnor som styr de demokratiska nationerna. Miljontals ungdomar följer henne i kampen för att få till en diskussion kring nedbrytningen av det jordklot vi lever på. Ja det enda jordklot vi har att leva på. Att hitta ett systerklot där ute i universum är kanske ingen utopi men ligger väl långt långt borta i tid räknat. Om vi inte gör något nu så kan stora delar av vår jord vara icke brukbar eller en plats att kunna leva på inom 20-30 år. Det är det budskapet denna unga kvinna vill få till en diskussion kring samt få till beslut som tar hotet mot vår miljö på allvar. Hon heter Greta Thunberg som ni har listat ut redan i inledningsraden.

För bara någon vecka sedan fick hon äran att stå inför 250 000 människor i USA och läxa upp, ja det gjorde hon faktiskt, de styrande i världen och utropa: Men gör någonting innan det är för sent!. Hennes kändisstatus överstiger vida många statsöverhuvuden i världen. Det är fler som lyssnar till henne än på Donald Trump. Hon hatar ingen enda människa på jorden utan är en form av freds- eller miljöängel som seglar runt jorden. När förre presidenten i USA Barack Obama gav henne ett lysande omdöme och kallade henne för en stor förebild så förstod nog alla att hon är att räkna med i storpolitiken framöver. Inte som politiker utan mera som en eldkvast i baken på de ledare som inte tar miljöhotet på allvar utan mera ser de stora översvämningar och stormar som ödelagt miljontals hektar som naturligt.

Jag tror att hon skakat om många stora ledare som kämpar för att få folkets gunst men inte lyckats. Här kommer en 16-åring från Sverige i Pippi Lånstrumpflätor och ber ledarna att lyssna på vetenskapen. Hon kommer inte med några hotelser. Mera rädslan inför hotet som miljöförstöringen ger. Styrkan är naturligtvis att Greta och hennes följare är unga. De har tagit sig rätten, en rätt som är deras, att resa sig och berätta att de är rädda att deras framtid håller på att raseras innan de ens har fått uppleva den. Det är raka och ärliga besked utan något hot mot någon person. Mera en vädjan att lyssna på den vetenskap som pekar på att det lilla jordklotet står inför randen att förstöras helt. Samt att det är girigheten och penningens makt som leder förnekarna.

Jag får en del vibbar från slutet 60- och början på 70-talet när jag följer Greta och all världens ungdomar i deras kamp och vädjan att rädda deras framtid. När den unga generationen på 60- och 70-talet samlades på gatorna runt om i världen och bönade om fred i en värld som brann. USA våldtog delar av Vietnam och det hårda styret i det gamla Sovjet höll det stukade folket i herrans tukt och förmaning. Tusen och åter tusen unga gossar sköts och sprängdes till döds ute på slagfälten. I Östtyskland sköts den egna befolkningen till döds när de försöket fly till räddningen i väst.

Därefter kom splittringen av det forna Jugoslavien och dödandet och massmorden på det egna folket visste inga gränser. Än idag hittas massgravar där människor skyfflats ner i massgravar då de fallit för exekutionplutonernas smattrande kulsprutor. Plutoner där soldaterna talade samma språk som de dödsdömda som de kallblodigt sköt ner. Folkmorden runt om i världen var grymma och drog över världen som en epidemi.

Den unga generationen började gå ut på gator och torg och demonstrera emot exempelvis USA:s folkmord i Vietnam. Röster höjdes dock då en del USA-älskare kallade det Nord- Vietanamesiska folket för ”en samling kommunistiska gulingar som gott fick stå sitt kast”. När folket i USA reste sig och när doktor Martin Luther King sköts till döds så kunde man ana en form av försoning i olika delar av världen. Men maktens herrar smidde planer och kämpade för att förråda sitt folk och tillskansa sig miljard på miljard. Till vilken nytta kan man fråga sig.

Det som hände på 60-70- 80 och 90-talet vet dagens ungdom inte mycket om. Men deras sätt att demonstrera för sin rätt att yttra sig och att få världens ledare att förstå vilken katastrof vi står inför, om inget radikalt händer, påminner om demonstrationerna för 50 år sedan. Vid den tiden var det ofta vänsterrörelsen som tog täten på gator och torg. Det som nu väller fram är på ett betydligt mera fredligt plan. Inga kampord som har en politisk grundton. Mera en vädjan om förståelse då ungdomarna är rädda för att deras framtid aldrig blir någon framtid.

Mannen som är känd för att bara tro på sig själv och de ord som kommer ur hans egen mun är ovanligt tyst. Att en ung kvinna samlar 250 000 personer i en demonstration borde ge honom skrivklåda och en massa fake news-påståenden på Twitter. Men allt är tyst. Kanske sitter han med sin stab och hoppas att allt ska ebba ut. Eller så smids det planer att plocka fram någon helt okänd forskare som säger att allt ungdomarna strider för är bara nonsens.

Måtte ungdomarna fortsätta att kräva svar och handling av maktens människor, eller herrar, för det är ju mest gubbar som i den här frågan är Motvallskärringar.

Ulf Holmertz

Share