En mimares bekännelser

Eftersom sången på lekskolan lät annorlunda än i den otvungna hemmiljön, tystnade jag omgående. För att inte sticka ut från mängden – det gjorde man inte gärna på de tiden – utvecklade jag snabbt mimandets teknik. Texterna lärde jag mig raskt, så illusionen måste ha varit fullgod redan från början. Det var ack så fjärran från dagens frimodiga unga män som sjunger på ett sätt som jag har kommit att kalla ”boxholmssång” då den ofta avnjuts då avgångsklasserna ska sjunga en slagdänga de själva har valt ut innan de får sina betyg ur rektorns hand.

Medan tjejerna håller en jämnare nivå, brukar lejonparten av killarna mumla verserna och bröla fram refrängen, vilket tvivelsutan ger vad man kallar god feststämning. Där mimas det således inte, så det finns områden där vårt utbildningsväsende har utvecklats i en klart positiv riktning – vilket inte alltid kan sägas efter ett halvsekel med 68-upprorets barfotabarn på universiteten och högskolorna. Utan en yrkesstolt och lagom konservativ lärarkår hade hela skolväsendet kört i diket för länge sedan.

Nåja, det är en annan diskussion. Då mitt olyckliga förskoleår var nästan till ända råkade jag ut för en allvarlig ögonolycka (öga möter utstående fönsterhake) och fick andra bekymmer under sommaren. I augusti 1968 började jag första klass, varvid friheten blev om möjligt ännu mindre för den frihetstörstande lille individualisten.

Till min fasa fanns det en musiklåda med trianglar och skit även för lågstadiebruk, så pinan fortsatte med oförminskad styrka: I Spa-ni-en dansades samma förbaskade fandango och vi ta-tatte-ta-ade oss blå i synen, nu dessutom till Ivan Renliden på rullband. Nya imbecilla sånger som ”Lunka på” och en massa psalmer prackades på oss, ty det var ännu Lgr-62 som gällde med morgonbön och andra konfessionella inslag.

Kuddrummen och de grobianskäggiga lärarna var ännu åtminstone ett halvt decennium bort och vi kunde inte ens föreställa sig något sådant där vi mimade ”Din klara sol går åter upp” medan fröken trampade orgel och svepte med blicken över oss för att kontrollera att alla sjöng med. Vilket jag naturligtvis såg ut att göra.

Ja, jag skrev ”vi”. Det var nämligen inte bara jag som mimade. Det var mest flickröster som fyllde luften i vårt lilla klassrum i källaren i hyreshuset, alldeles intill tvättstugan.

Rekordåren må ha varit goda, men standarden hann inte alltid med då barnen och ungdomarna överfyllde tätortens från början för snålt tilltagna skollokaler. En klass fick till och med bussas ut på landet i stället för tvärt om.

Utan att ens tänka på det blev jag Boxholms förste rappare. I tredje klass skulle vi få betyg i musik och då tarvades det individuell skönsång. Om det hade funnits något som hette personlig integritet på den tiden – vilket jag inte kan minnas att det gjorde – hade det hela naturligtvis arrangerats så att vi en och en hade fått gå till en annan lokal för att examineras, men nu skulle vi minsann ”sjunga upp” inför alla klasskamraterna. Att alla utom några synnerligen sångarglada tjejer led nästan lika mycket var ingen tröst, och värst var det naturligtvis för oss mimare.

När dagen var inne för min uppsjungning tog jag till ett fult trick som jag annars bara använde mig av då jag hade tandläkartider: jag spelade sjuk och fick vara hemma. Faran var undanröjd.

Livet är en hård skola även i ett välmående industriland. På olika sätt får vi den tuffa vägen lära oss att det är få pinor eller plikter som man kan undslippa genom att hålla sig borta den dag de ska utföras eller genomlidas eller båda delarna. Veckan efter min ”sjukdag” var det musik på schemat, och då bestämde sig den väckelsekristna långtidsvikarien för att unge Birath skulle utgöra ett eget uppsamlingsheat i början av lektionen, eftersom han var den ende som ännu inte hade gett prov på sin sångförmåga.

Vad gör en mimare då?
Fortsättning följer

JOHAN BIRATH

Share