En samling gnällspikar

Jag funderade väldigt mycket på precis efter nyår om de två år som gått, med ett virus hängande i hasorna, om vi har förändrats som människor på något vis. Om vi blivit snällare, mera förstående, mera moraliska, mera glädjefyllda för de små tingen i livet, eller om vi rent av blivit en samling gnällspikar. Ser man sig omkring så är det faktiskt en hel del gnäll på än det ena och än det andra. Det här med köer eller inte köer till vaccinationscentralerna har ju varit en stående fråga. Spekulationer om hur en del tränger sig förbi eller fått en särskild plats i kön, med hjälp av någon som jobbar i vården, har varit ett givet samtalsämne.

När jag själv skulle ha min tredje spruta hade jag beställt på nätet, jag fick hjälp att beställa tid, dock inte av någon som jobbade i vården. Jag anlände i god tid 14.43 och mötes av en hundratals meter lång kö. Tanken att alla tydligen fått samma vaccinationstid slog mig. Men jag hann bara ställa mig i kön förrän en rask yngling ropade.
– De som beställt tid får gå in den här ingången, och så pekade han på en dörr där det inte alls var någon kö.

Då var det flera som undrade om ”vissa” hade en gräddfil till vaccinationen. Jag kände mig utpekad som en riktig dryg gubbe. Men när flera viftade med sin kallelse så kände jag mig lugn. Väl inne i lokalen var det förvånansvärt många som ville fotografera det stora ögonblicket när den långa nålen trängde in i överarmen. Samma kväll hittade jag minst 50 bilder som alla ropade: ”Nu är jag färdigvaccinerad och lite kändes det allt. Men nu ikväll så stramar det väldigt och jag känner mig yr och febrig.”

Själv kände jag ingenting. Det enda minnet var att den lilla tejpbiten satt kvar när jag skulle duscha på kvällen. Just då tänkte jag att det här blir nog något som det kommer att talas om vid kaffeborden om tio år. De ruskiga sprutorna och de våldsamma, milslånga, köerna. Men ingen kommer troligen att skänka ens en tanke åt alla som drabbades av viruset till den grad att livet inte stod att rädda.

Har vi blivit ett folk av ”bara jag”-tänk. Jag kan känna så i debatten just nu. Vi klagar på allt och har blivit egotrippade i många frågor. Men ingen vågar sticka ut näsan och säga att vi alla som tagit vaccin, spritat oss, undvikit närkontakt och därmed hjälpt till att inte sprida smittan vidare, gjort ett bra jobb.

Varenda krögare skriker, i högan sky, att de måste ha bidrag och mera bidrag för det är ingen, på grund av restriktionerna, som kommer och dricker öl på deras krogar.

En del av befolkningen tjurar och ska inte ta sprutor mot viruset för de är säkra på att det här är ett sätt att hålla koll på oss alla. Det finns ett mikrochip i vaccinet som gör att vi kan bli spårade var vi än är. En del säger att vi, och med att vaccinet sprutas in, blir självlysande i mörkret. Känns lite som att det är en, förre detta, president i USA som hittat på allt det här. Inte nog med att vi blir självlysande, det är också vaccinet som gör att elpriserna skjutit i höjden fick jag höra från en säker källa.

Det har gått så långt att självaste statsministern blivit uthängd såsom grovt kriminell då det varit en kvinna utan uppehållstilstånd som städat i det hus som statsministern just flyttat ifrån. Ja, inte anställd av statsministern då utan av städfirman som anlitades. Tror dock inte valrörelsen drar upp den frågan framåt höstkanten.

Annars känns det lite spännande att Sverige fått sin första kvinnliga statminister. Ja, den andra egentligen, hon var statsminister för en eftermiddag, men hoppade av. Hon hoppade dock tillbaka och blev statsminister igen sedan vår stabile talman Andreas Norlén styrde upp skutan igen och landet kunde styra ut på böljan den blå igen. För övrigt så heter vår nya statsminister Magdalena Andersson.

Folk som gnäller på alla restriktioner bryr jag mig inte om egentligen. Jag är mera förvånad över att Putin borta i Ryssland börjar ta till brösttoner igen. Om Sverige och Finland skulle få för sig att gå med i NATO så tänker han minsann skicka ut en hel armada av krigsfartyg i Östersjön. Det är nämligen han som bestämmer över oss i Skandinavien, Ukraina med flera länder. En förre detta amiral i Putins armé har till och med talat om vad de tänker göra med Gotland om vi ens andas ordet NATO.

Jag får väl be fru statsminister och talmannen att de tar ett snack med den argsinte ryssen och förklarar att vi inte vill ha något krig och att vi gillar ryssar i allmänhet.

Nu när vi får mera ljus vecka för vecka ska vi hålla avstånd, vara snälla mot varandra och dra upp mungiporna tycker jag.

Ulf Holmertz

Share