Enkammarriksdagen 50 år!

Under dagens seminarium med anledning av enkammarriksdagens femtioårsjubileum talade bland andra Björn von Sydow (S). Han är före detta talman och statsvetare.

I veckan anordnade konstitutionsutskottet och jag ett högtidsseminarium för att markera enkammarriksdagens 50-årsjubileum. Riksdagen, Riksbankens jubileumsdag och… Södertörns högskola har utarbetat en jubileumsbok och den diskuterades vid seminariet. Här följer mitt inledningstal.

Ärade ledamöter och talare,
Ärade åhörare här i salen och digitalt,
Mina damer och herrar,

Jag nämner gärna poesi när jag håller tal men i dag har jag ett citat som är kärnfullt på ett lite annat sätt. Dock klingar det vackert just här i riksdagen tycker jag.

Att stärka riksdagens ställning som det centrala statsorganet och att befästa parlamentarismen har varit huvudsyftet med den pågående revisionen av våra grundlagar.

Så står det i den folder som Riksdagsförvaltningen gav ut 1971 när Sverige införde enkammarriksdagen som vi uppmärksammar här i dag.

Riksdagen är som bekant på upploppet av det stora demokratijubileet där vi firar och uppmärksammar demokratins – och parlamentarismens – genombrott i Sverige för hundra år sedan. Det finns också tvåsiffriga jubileum väl värda att uppmärksammas och enkammarriksdagens 50 år är förstås ett sådant.

Den 11 januari 1971 sammanträdde den nya enkammarriksdagen för första gången.

Det skedde i riksdagens tillfälliga lokaler vid Sergels torg i Stockholm och jag tycker att nybygget och omdaningen av denna centrala plats i huvudstaden utgör en bra inramning för den genomgripande omdaningen av riksdagen.

Historiska förändringar i samhället avspeglas också i det politiska systemet. Införandet av enkammarriksdagen var en stor reform, som hade föregåtts av många olika steg.

När tvåkammarriksdagen infördes genom 1866 års representationsreform skedde det i övergången mellan en äldre samhällsordning och de framväxande kraven på demokrati. Parlamentarismen slog igenom 1917, och redan vid den tiden var tvåkammarsystemet en omdebatterad fråga. Det var det även i 50-talets Författningsutredning och den diskuterades vidare i 60- talets Grundlagberedning.

Slutligen klubbades beslutet om enkammarriksdagen 1969. Syftet var bland annat att göra parlamentarismen tydligare. Exempel på det är just den enda kammaren, som regeringen ansvarar inför. Utan första kammarens stegvisa förnyelse blev det också ett mer direkt och entydigt genomslag av ett valresultat.

Man kan lite förenklat säga att den indirekt valda första kammaren försvann och att den andra, direktvalda, kammaren byggdes ut till 350 ledamöter. Samtidigt genomfördes en genomgripande förändring av utskottsväsendet. Den typ av fackutskott vi känner idag infördes.

Det var dock inte enbart riksdagens organisation och struktur som förändrades, utan även det praktiska arbetet runt den parlamentariska processen. De nya riksdaglokalerna vid Sergels torg utrustades med arbetslokaler för ledamöter och andra, här fanns modern el- och teleteknisk utrustning och andra nymodigheter.

Exempelvis var riksdagens automatiska telefonväxel byggd för 860 anknytningar. Nu vågar jag inte ens gissa hur många mobilsamtal som rings, mail som skickas eller tweets som går ut från eller till Helgeandsholmen varje dag.

Ja, efter flytten tillbaka hit har riksdagen fortsatt att formeras efter sin tid. EU-nämnden och formerna för arbetet med EU-frågor är bara några exempel på hur vi utvecklas i takt med nya omständigheter och krav.

Och som det konstateras i boken har många förändringar skett genom åren, inte minst vad gäller andelen kvinnliga ledamöter, mer internationell politik också utanför EU-sfären och både medietryck och tempo är högre skulle jag tro.

Ärade publik,

Betydelsen av att vinna, värna och vitalisera demokratin är uppenbar mot bakgrund av att vi aldrig får ta den för given.

De hundra åren som gått sedan den svenska demokratins genombrott understryker vikten av det oförtröttliga arbetet för demokratin själv.

De femtio åren som gått sedan enkammarriksdagen infördes minner oss om att det inte räcker med att vinna demokratin, vi måste också ständigt utveckla dess former.

Vi ska, och kan, inte ta våra strukturer för givna. De får inte bli förlegade utan måste vara lika vitala som demokratin själv.

Vill jag att något ska spridas så säger jag det i utrikesnämnden där det råder tystnadsplikt, och vill jag att det ska vara hemligt så säger jag det i första kammarens talarstol.

Ja, så berättar Hans Lindblad – som är här i dag – att Tage Erlander lär ha sagt och här dras slutsatsen att det var den andra kammaren som stod i fokus för politiken.

Hans Lindblad var då den yngste ledamoten i första kammaren där han satt från 1969, på slutet av dess existens, och är en av dem som intervjuas i boken Tvåkammarriksdagen 1867-1970: 100 år av politik – 50 år av glömska.

Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt tack till Torbjörn Nilsson, Josefin Hägglund och Riksbankens jubileumsfond som har tagit fram denna fina skrift! Jag rekommenderar er alla att läsa den, det har jag själv gjort med stort intresse.

Andreas Norlén
Talman, Sveriges riksdag

Share