Gererellt sett

Den tilltagande smittspridningen på universitet och högskolor fick nyligen en av våra kvällstidningskolumnister att ilsket fräsa till att vi i fortsättningen inte ska ta studenterna på så stort allvar när de kräver det ena eller påtalar det andra: om de inte kan bete sig…

vuxet och ansvarsfullt när det gäller corona, är de inte så mogna och kloka som de vill räknas som och ska därför bemötas därefter.

Frustrerad som man är efter ett års upp- och nervänd tillvaro, blir man frestad att hålla med. Vi fylls också av helig vrede över nonchalanta skidturister, minglande krogbesökare, shoppare på gallerior och andra medmänniskor som tycks bete sig som allt annat än just medmänniskor. Vi hoppas att de ska smittas, att de ska tas fast av polisen och böta astronomiska belopp eller åtminstone få den utskällning de så väl behöver.

Nu är det lyckligtvis så att tvärilskna tidningsläsare eller tv-tittare varken har domsrätt eller våldsmonopol, så vi får nöja oss med att muttra lite väl valda ord och knyta den berömda näven i den berömda fickan. En del som har varit vårdslösa drabbas av smittan, en och annan har fått både påföljder och ovett för sin korttänkthet och naturligtvis har en del sluppit undan utan konsekvenser. Somliga lär sig, andra lär sig inte alls.

Charmen med oss människor är att vi är så förbaskat spretiga och olika att det är svårt, ibland omöjligt, att kategorisera oss. Jag tror inte att tidningskolumnisten, som jag nämnde inledningsvis, egentligen ansåg att alla studenter är omogna och därför inte fullt pålitliga.

Hon menade sannolikt att tillräckligt många är det för att problem ska uppstå, och jag tror att hon skriver som hon gör i hopp om att studenter ska läsa texten och tänka efter. Om jag vore lärare på universitetet skulle jag definitivt använda texten för att få igång diskussioner bland mina studenter, och mitt syfte skulle naturligtvis vara att visa för- och nackdelar med generaliseringar.

Generaliseringar behöver nämligen inte bara vara av ondo, vilket vi har fått med oss i livet genom bland annat ordspråket att man inte ska dra alla över en kam. Generaliseringar hjälper oss att förstå omvärlden, vilket man kan se inte minst i små barns lekar. De vill ordna upp tillvaron, och genom att plocka med sina saker skapar de ordning i vår röriga värld (även om inte föräldrarna nödvändigtvis uppfattar att det är det de gör).

Först när generaliseringar övergår till att bli stereotypier eller fördomar blir det farligt, för det är då vi börjar klumpa ihop människor till folkgrupper och slutar att se dem som individer. Vart sådant tänkande leder behöver jag antagligen inte påminna om, så det lämnar vi därhän.

Om man lyfter fram att studenter slarvar med avstånd och andra förhållningsråd under pandemin gör man något bra, eftersom problemet kommer upp till ytan. Om man provocerar dem genom att i en krönika dra alla över en kam är det också i grunden positivt, eftersom det väcker reaktioner och motreaktioner: många vill säkert visa att de inte alls är så korkade som de utmålas i medierna.

Men börjar man allmänt att bedriva hetsjakt på studenter och ta ifrån dem friheter och rättigheter för att de på grund av omognad inte vet sitt eget bästa – ja, då har det naturligtvis gått alldeles för långt.

Frihet under ansvar har varit en bärande princip i vårt samhälle åtminstone sedan 1970-talets mitt, och vad jag än kan tycka om en och annans beteende under pandemin, vill jag ändå inte ha det på något annat sätt.

Så fortsätt för all del att generalisera, men gör det med måtta. Det är först när vi klistrar egenskaper på personer vi inte ens känner som det blir problematiskt, medan vissa förutfattade meningar om till exempel boxholmare, golfspelare eller piprökare kan vara synnerligen goda hjälpmedel till att förstå hur dessa är funtade.

Undantagen bekräftar regeln heter det, men det viktigaste att komma ihåg är att undantagen finns. Ibland utgör de nästan hälften.

JOHAN BIRATH

Share