Jag väntar vid min mila

Kolframställning – ett digert arbete förr

Berättelser om hur de män och bondpojkar som satt ute i mörkaste skogen fått besök av både skogsrået och andra mystiska företeelser kan man lätt föreställa sig då mycket tid gick åt till att vänta.

FINSPÅNG (LT)

I anslutning till vissa vandringsleder kan man se lämningar eller rester av kolmilor i skogen. Milorna användes förr för tillverkning av träkol som behövdes i järnbruken och masugnarna. De som utförde det digra arbetet med framställandet av kolet, kolarna, var de som kunde hantera milorna och tillhörde en yrkesgrupp som idag inte längre finns och är mer eller mindre bortglömd.

Redan 200 f Kr började man tillverka träkol genom att gräva en grop som man fyllde på med ved, för att därefter täcka allt med grästorv och jord. Sen tände man på för att förånga den fukt eller vatten som bildats i veden.

Metoden utvecklades allt efter tid och under 1500-talet anlade man liggmilor, där trästockarna låg i stora travar. Problemet var att de var svåra att få täta, vilket man löste genom att bygga väggar av klenare virke strax utanför traven och fyllde mellanrummet med ”stybbe” en slags blandning av vad som fanns till hands: kol, sand, sågspån, jord eller lera.

När vallonerna under 1600- talet kom till Sverige införde de en egen metod av milor, resmilor, då de ansåg att svenskarnas träkol inte höll måttet, de brann upp för snabbt i ugnarna. I en resmila restes stockarna på ända runt en mittstång med en lodrät kanal som lämnas i mitten, i vilken man fyllde på med glödande kol och ved. För att milan inte skulle kvävas öppnade man diverse hål för luftintag respektive gluggar för den utpysande vattenångan. Veden fick inte förbrännas helt till aska, utan mer att pyra, samtidigt som syre skulle tillföras i viss mängd. En kolare kunde övervaka flera närliggande milor samtidigt och för att underlätta bevakningen uppfördes kojor i skogen så att kolarna kunde sova eller vila emellanåt. Milorna låg oftast djupt inne i skogarna och långt från bebyggelsen.

Det digra arbetet med att vara kolare påbörjades med att hugga ned träden för hand med yxa. Det kunde ta tio dagsverken. Sedan tillkom efterarbetet med kvistning och avhuggning till förberedelser att tillverka milan.

Att vakta milan och tillverka kolet kunde ta flera veckor och skulle man jämföra arbetstiden med våra dagars fyrtiotimmars arbetsvecka, från trädhuggningen till det färdigställda kolet med transport till bruken, skulle det motsvara ungefär cirka sex månaders arbete.

År 1618 fick Wellam de Besch med sin kompanjon Louis de Geer arrendera kronans järnbruk i Finspång för att tillverka kanoner. För tillverkningen anställde de arbetskraft till bruket från Holland. De var inte ensamma om att anställa arbetskraft från sitt hemland. Under åren 1600-1625 invandrade sammanlagt 229 valloner till Sverige, varav 33 kolare och skogsarbetare samt 30 smeder plus 8 kuskar till Finspång.

Endast i norra Östergötland fanns vid den här tiden många hyttor som krävde stora mängder kol och kolet lär uppskattningsvis kommit från tusentals milor. Än idag kan den uppmärksamme upptäcka resterna av kolmilor ute i skogarna. En kolbotten syns som en rund eller rektangulär upphöjning i skogen och i dess närhet påträffas ofta resterna av en koja. Vid Svartebo skog finns ett område där ett tiotal milor funnits. Platsen kallas för Bottnarna.

Även i Lindenäs urskogsliknande naturreservat, i dess nordvästra del, kan man påträffa en kolbotten och resterna av en närliggande koja.

Berättelser om hur de män och bondpojkar som satt ute i mörkaste skogen fått besök av både skogsrået och andra mystiska företeelser kan man lätt föreställa sig, mycket tid gick åt till att vänta mellan inspektionerna.

En visa som handlar om kolare är ”Jag väntar vid min mila” och är ursprungligen en dikt av Dan Andersson, som senare tonsattes av Gunnar Turesson.

Text: AGNETA ÖSTLUND

Share