Ibland vill jag ta en rökpaus. Sedan minns jag att jag inte röker, att jag aldrig har varit en rökare och plötsligt är det nästan beklagligt. Jag dricker näppeligen ens kaffe, och nu går jag… omkring här, i ett tingens och känslornas inferno, med mitt örtte och känner inte minsta spår av tröst och flykt och rus.
Onekligen är det obestämda spännande och det kan bli tråkigt att alltid gå samma väg, alltid äta samma frukost, alltid se samma träd, alltid alltid alltid, men just nu känns alltid som ett önsketänkande. Jag beundrar människor som har bott hela sina liv på samma plats. Nej, inte beundrar, avundas. Inte helt och fullt, men till viss del. Men kanske skulle jag klättra, inte på väggarna men upp i höga träd. Äventyrslystet blicka mot horisonten.
Jag formar mattan till en rulltårta och fyller den femte lådan, lägger legobitarna i en påse, vadderar dockhusmöbler med mysbyxor och vinteroveraller, var passar min hårddisk, den som rymmer hela livet i fotografier, kläderna rullar jag ihop, tätt tätt, militärstil.
Det är när man flyttar som man inser att även den som har lite har mycket. Alternativt växer varje tingest när den lämnar sin tilldelade plats, en bok om fjärilar, stor som två handflator, eller som en ganska liten pretention, fyller en låda, sjuttio gånger femtio gånger tjugofem centimeter. Jag har mätt och dubbelmätt och jag får inte ihop det. Att packa ned ett hem är som att vara Alice i Underlandet och falla ner i ett hål till obekanta naturlagar.
Det var mörkt när jag vaknade, köket rymligt i fönstrens återspeglingar. En brasa knäppte i spisen och i en stor gryta fanns varmt vatten. Jag hällde upp i en kopp och kavlade upp de mentala ärmarna. Sedan såg jag boken. Den låg på en hylla i det öppna köksskåpet och kallade på mig. Jag tar bara en liten paus, sade jag. Paus, sade han, du har ju inte ens börjat. Nå, sade jag, jag samlar energi, sade jag. Ett beredskapslager.
Läsningen är min rökpaus. Jag röker ofta. Och länge. Drar ner bokstäverna med giriga halsbloss.
När jag tyckte att jag hade läst färdigt tyckte jag att det var passande med en promenad. Det är så lite dagsljus nu för tiden, gryningen sammanfaller nära nog med skymningen, det händer att jag tror att jag bor på Svalbard. Jag snörade på mig kängorna, gömde mig i jackan och gick ut. Landskapet ser ut som när vi anlände. Kalt och kallt. Då kom vi med andan i halsen, hann just över gränsen, vi kom med fyra cyklar och en kökssoffa, vi kom i pandemins finska linda. Nu bär vi in våra banankartonger från lidret. Så lämpligt att vi har sparat dem, även om några gått under i lekar: Noas ark, ett höghastighetståg, burj khalifa, världens högsta byggnad, åttahundratjugonio komma åtta meter.
När jag kom in från promenaden tyckte jag att det var passande med en fruktstund. Apelsinerna smakar jul och clementinerna än mer, dofter är det enda julpynt jag behöver. Sedan var jag tvungen att svara på ett mejl. Du är inte tvungen, klargjorde han, du väljer att göra det. Så som han alltid säger när jag utmålar mig som viljelös.
När jag hade svarat på mejlet gick jag genom den labyrint som för några dagar sedan var ett hem. Planlöst lyfte jag en sak från en plats och ställde ner den på en annan. Suckade. Sade att jag är så överväldigad, jag vet inte var jag ska börja.
Det är verkligen inte bara flytten som är ett bestyr. Det är även jag.
Jag lägger barnens teckningar mellan stora böcker, mellan många böcker, det är många teckningar. Cirka tjugotvå om dagen. Jag packar rivjärnet och vitlökspressen, skedarna och tesilen. Minnena lägger jag försiktigt i en turkos plåtburk. Känslorna som vanligt alltför skrymmande.
Vi är satta i rörelse. Det är inte ett sorgligt faktum, det är ännu ett steg mot att komma fram. Rörelsen börjar i själen och rör sig ut i världen, lämnar spår och plockar med sig stoft, och nu står jag mitt i rummet som är sovrum och lekrum och göra-allt-rum och det pirrar i magen. Jag ler, jag vet inte om det syns.
Ändå är jag ledsen. Vemodet letar sig in bland glädjen och det förväntansfulla. Jag är ledsen för att det har varit fina dagar, kreativa veckor, berikande månader, och för att när vi låser dörren en sista gång, låser vi om en era, förpassar den till det förflutna. Här ska vi aldrig mer bo och jag ska aldrig mer gå på vår skogsväg, den som är ett uppvaknande och en serpentin genom ett yttre och inre landskap. Jag kommer aldrig mer att stå i mörkret och se grannens utebelysning kasta månsken i dammen. Grannen, den snart saknade. Jag kommer aldrig mer att cykla till mitt bibliotek, till min matbutik, till min plats vid ån. Bron, den har jag använt för sista gången.
Att flytta är att synliggöra tiden. Den går aldrig baklänges. Och kanske ligger smärtan inte i insikten om att platsen är temporär. Kanske utgörs smärtan av att livet är temporärt.
Jag packar stenarna. De vackraste grenarna. Jag packar sjösnäckorna och de torkade höstlöven, blodröda aspsmycken. Min framtid ligger nedpackad i ett dussin flyttlådor, snart är jag någon annanstans.
Kristin Kramer
