Kärleken

Jag öppnar ett nytt textdokument, jag fastnar vid rubriken, jag skriver ”Kärleken”. Det är totalt orimligt, nästan förryckt, men när allt kommer omkring måste texter av denna art heta någonting,… och jag kan inte sitta här och tveka längre, jag har en deadline och jag har två barn. Jag får ändra efteråt.

We’re at war with a virus, not with one another! Vi är i krig mot ett virus, inte mot varandra! Deklarerar USA:s kommande president, Joe Biden, i sitt Thanksgivingtal. Det borde vara ett konstaterande, inte en uppmaning. Borde.

Det har regnat hela morgonen, ett kyligt regn, men varmt för att vara årstiden. Regn är den nya snön. Det bedrövar mig.

Jag cyklar de tio kilometerna in till stadskärnan. Första gången tyckte jag att det var motorväg, en obönhörlig E4, så mycket mer trafik än i Ydre, jag vände halvvägs, deklarerade att här cyklar jag minsann inte, punkt och utropstecken, men punkten växte nedåt, till ett kommatecken, utropstecknet böjde sig till ett leende.

Jag har vant mig vid bilarna och bilarna har vant sig vid mig. Vi samåker förbi oberättade åkrar och nakna träd, stundom genom morgondimma, då lyser våra bakljus som röda penseldrag.

Det är fridfullt att cykla, sinnesnärvaron stark och tanken obunden, ingen som skriker åt mig. Det skriks så mycket nu för tiden, har ni märkt det? Versaler förklädda till gemener. I morse skreks det åt mig igen, genom skärmens blå sken.

Jag lever inför en skyttegrav. Genomskjuten. Ammunitionen är kombinationer av bokstäver, oftast formade till ord på amerikansk engelska.

It took less than six months to brainwash millions of ’free’ people into believing that going to work, going to church, having fun, seeing family and friends, and showing your own face in public are selfish acts – that literally will kill people.

Vi tar det på svenska:
Det tog mindre än sex månader att hjärntvätta miljoner av ’fria’ människor till att tro att aktiviteter som att gå till arbetet, gå till kyrkan, ha roligt, träffa familj och vänner, och offentligt visa sitt ansikte är själviska handlingar – som bokstavligt talat kommer att döda människor.

Meddelandet är nära nog en karbonkopia av andra meddelanden som dagligen siktar mot min näthinna. Skriven av någon, återpublicerad av någon annan. Spridd i en stormande uppsjön – en rytande fors – en tsunamivåg – av liknande meddelanden. Olika ordkombinationer, olika avsändare, samma budskap.

En morgon möts jag av att Maos ansikte fyller min skärm. Det är rött och åtföljs av ett meddelande: This virus has infected our country. We must fight this virus to survive. På svenska: Detta virus har infekterat vårt land. Vi måste bekämpa detta virus för att överleva.

Viruset som avses är inte corona. Viruset som avses är kommunism. Och det coronavirus som nu härjar i hela vår värld är kommunisternas konspiratoriska maktmedel, för att ta makten, inte över hela den drabbade världen, utan över USA. (Denna narcissism!)

Jag har nått fram till cykelbanorna. De börjar med staden och de lutar nedåt i euforisk fullfart. Där är det vackra trähuset från sekelskiftet, lagom snickarglädje, där är äppelträdet vars skiftningar jag följt sedan ankomst, där är den väldiga idegranen, och där. Kirjasto, biblioteket. Jag gör en högersväng.

Despicable! Sickening! Authoritative hypocrites! The corruption is disgustingly deep!

Föraktligt! Vidrigt! Auktoritära hycklare! Korruptionen är äckligt djup! You say we can’t get together for Thanksgiving. Ha! We’re going to party, we’re going to hug, we’re going to kiss! Just try to stop us!

Ni säger att vi inte får träffas till Thanksgiving. Ha! Vi kommer att festa, vi kommer ett kramas, vi kommer att kyssas! Stoppa oss om ni kan!

Jag står vid en av bokhyllorna, det finska bibliotekets sektion för skönlitteratur på svenska. Min blick klättrar längs raderna. Wa…We… West…där, Westö! Jag lösgör finländske Kjell Westös ”Hägring 38” från hyllan (Tack för tipset Lena T!), och blicken går vidare…Wå… Wä…Wäh…där, Wähä, Nina Wähäs ”Testamente”, som utspelar sig i finska Tornedalen.

Vid min högra sida, några meter bort, står en sökande ung man, jag tror att det är på bokstaven Ö, kan det vara Klas Östergren? Nu hittar han vad han har kommit hit för – ”I en skog av sumak”? – och han vänder sig mot mitt håll, gör en ansats att gå mot utgången genom att passera mig, hejdar sig mitt i rörelsen.

Våra ögon möts ovan munskydden. Blickarnas samförstånd. Han gör om och väljer en annan väg och jag vet inte om jag säger tack eller kiitos eller om det hörs, kanske stannar det i mitt hjärta.

Jag går mot entrén, förbi personal i munskydd och visir. Nickar en hälsning. Spritar mina händer. Loggar ut boken. Trycker armbågen mot dörröppnaren. Går ut till min cykel.

Det är lugnt och stilla på biblioteket, det är lugnt och stilla i staden, till och med trafiken är beskedlig. Bilarna gör omsorgsfulla loopar kring mig. Liksom den unga mannen på bland bokhyllorna. Omsorgsfull. Ingen krigar mot mig.

Kärleken var den rubrik jag gav min text och plötsligt är den kanske inte alldeles orimlig? Kanske är den tvärtom befogad? Jag skrev texten i ett flöde, en utandning, nästan mållöst, och nu ser jag hur två bilder framträder. Två skilda förhållningssätt i en prövande tid. Två vokabulär, två kroppsspråk.

Världen ter sig itukluven. Som av ett åsknedslag rakt ner i Mattisborgen. Helvetesgapet till synes oöverbryggbart. Hur ska vi älska?

Kristin Kramer

Share