Kina, domherrar och barkbåtsrace

Så är det då dags igen för Olympiska spel. I Kina ska kanske tilläggas. De har, av någon anledning förlagts till denna enpartistat vart och vart annat år sedan lång tid. Det land som inte tillåter sitt folk att tänka, yttra sig eller bilda intellektuella föreningar med motiveringen att det kan skada Kina. I det här fallet är jag klart en surgubbe eller kärringen mot strömmen kan jag gott erkänna. Jag är lite putt, nej mycket kanske, på att Kina kallar sig för en demokrati. Om man vet vad det vackra ordet står för i övriga världen så har kanske just Kinas ledning troligen en egen definition.

Men nu är det dags för republiken att rulla ut stora PR-mattan igen. För just PR och perfektion är de mycket bra på. Som små uppskruvade, marionettsoldater springer OS-funktionärerna omkring är gör sina jobb. Intill perfektion som sagt. Men alltid övervakade av de invalda spionerna. Vilket är de som spanar på sina egna så att allt blir som den högste bestämt.

Munkavle har satts på de deltagande atleterna. Ingen tillåts, vare sig land eller ursprung, att säga vad de tycker om just den ”demokratiska” republiken. De ska hålla sig i sin OSbubbla som förmodligen är ett lyxigt boende i en perfekt miljö för just atleter.

Spelen blir också, troligen, magnifika, och kommer ge ett och annat världsrekord, som gör oss häpna och glada. Idrottsliga prestationer suktar vi ju alla efter. Nästan alla ska kanske tilläggas. De senaste sommar och vinterspelen har jag surt sagt nej till. Jag har inte sedan sommaren 2012 sett spelen, på TV, då de gått i Kina. Jag har heller inte sett på vinterdito 2014 eller 2018. Kommer heller inte i år att titta när hjältar från hela världen kämpar om äran i ett land som inte ens kan stava till mänskliga rättigheter. Men jag kommer att studera resultaten från spelen i smyg i morgontidningen.

Något som är betydligt viktigare att fundera kring, än att tjura mot Kina, är att domherrarna nu har återkommit till fågelborden. Förra året kom de flockvis. Men i år kommer de några, 3-4, vid sina besök. Annars är det fullt vid fågelborden. Än så länge har det bara gått åt 120 kilo solrosfrön plus lite annat godis. Allt värt varenda krona. När snabbe Ville, vår ekorre, också gjort sig väl hemmastad, väntar jag bara på stjärtmesarna.

När solen står högt eller när norrskenet bjuder upp till skådespel tänker jag ofta tillbaka på den där längtan till våren man hade som barn, eller tonåring föralldel. Just norrsken har jag inte hunnit med att skåda så mycket i år. Är man omgiven av skog, norrut, så bär man klättra upp i den högsta granen för att skåda skenet. Men våren gör sig dag för dag påmind. Man kan ana ett och annat rönt strå eller blad som sticker upp med nosen mot söder. Det är då känslorna gör sig påminda.

Jag kastar längtansfulla blickar mot tallarna som bär på hundratals fina barkbåtar. Inser idag att vi nog gjorde en och annan tall barklös när vi drog fram i skogen. En sparad glasspinne, från sommaren, eller en smal videkvist dög gott som mast. Ett styvt papper, brunpapper, utgjorde vindkänsliga segel. De stora regattorna på Charlottenborgs ägor, ja det ligger utanför Motala med slott och allt, bjöd på underbara vårbäckar som rann snabbt porlande i snösmältningen.

En bra dag med sol, plusgrader och god tillrinning var det stor regatta på gärdet. Floden, som kallade den tillfälla i vårbäcken för, gav plats med upp till 10 barkbåtar vid varje tävlingstillfälle. Det som på höstarna var ett stort gärde med sockerbetor, fylldes istället av lekande och tävlande barkbåtister. Det var viktigt att ha ett kännetecken på sin egen båt. En skåra eller en liten trästicka av något slag gick bra.

Vid varje race så stod funktionärerna vid utloppet mot ett lägre liggande gärde för att fånga upp båtarna så de inte försvann ut på vallen, onåbara. Där var det ofta upp till en meter vattendjup vilket var lite för högt för våra låga stövelskaft. En och annan funktionär druttade i kan jag säga. Dock utan några allvarliga skador.

Idag tror jag inte att barn vet vad en barkbåt är och att den var ett hantverk som lärde oss hantera en slö kniv, och till och med tillverka ett papperssegel. Numera finns det små plastbåtar för lek, som kostar tusentals kronor. Som, för övrigt, går på batteri och mest används någon timma per år vid en grund strandkant.

Kanske, kanske blir det ändå ett barkbåtsrace inom kort. När andra tittar på OS kan jag i lugn och ro sänka ner min lilla barkbåt uppe i bäcken och se den kryssa mellan löv, grenar och stenar samt lyssna till det porlande ljud som en vacker vårbäck ger.

Lite våriga tankar från OS-demonstranten som tror på demokratin, våren och kärlek för alla, all over the world.

Ulf Holmertz

Share