Komma till ro

Efter förra veckans hjärtlösa uppgörelse med hela operettgenren har jag försatts i den behagliga lugna och ändå skärpta sinnesstämning som nästan bara kan uppstå då man har laddat ur sig riktigt ordentligt. Vi människor, särskilt i Sverige känns det som,… har annars en förmåga att gå omkring i åratal och gnissla tänderna, knyta nävarna i byxfickorna och mumla hemska besvärjelser för oss själva i stället för att ge utlopp för våra känslor i det offentliga rummet.

Jag tar hellre risken att klassas som sur och bakåtsträvande än att jag kolar vippen av stroke eller hjärtsnörp på grund av att jag har hållit känslor och ilskor inom mig. Eller som en duktig medarbetare på Östgötahälsan sa en gång: ”Man ska gå ut med soporna varje dag, annars börjar det lukta.”

Nej, ut med det som trycker er! Lid inte i tysthet, för martyrskap klär inte oss vanliga dödliga. Det finns en whistleblower och surkart i oss alla som behöver få ut det som klämmer och värker och gnager, och med tanke på att vi sannolikt bara har ett liv här på Jorden, ska vi inte slösa så mycket som en kvart på att gå och gräma oss. Att hålla fisar inne ger kolik, och lika säkert får man allsköns krämpor av att tiga och lida. Fördragsamhet må vara en dygd, men det är en tickande bomb ur ett folkhälsoperspektiv.

Så snart jag hade lastat av mig min operettbörda, hittade mitt nostalgiska jag tillbaka till vår gamla radiogrammofon på Malexandervägen i Boxholm. Den var helt klart en väsentlig del av min barndomsidyll, vare sig det lyssnades på P3 eller skivor. Farsgubben satt ofta och rattade på mellanvågen för att öva upp sina färdigheter i tyska, och eftersom radiogrammofonen stod i bokhyllan i mitt och brorsans rum måste jag ha ägnat timmar åt att leka med mina leksaker med hans rattande i bakgrunden. Jag känner än idag en lugnande inverkan av den där blandningen av fräsande, ryska, franska och allehanda språk och det beror antagligen på att jag likt Pavlovs hund har en betingad reflex som säger ”radiobrus = harmoni”.

Mina barn har liknande reminiscenser från förr, varav den mest tydliga är att trötthet infaller när diskmaskinen sätts igång. När de var små diskade vi nästan alltid dagens disk vid läggdags, så när jag hade läst ur min oändliga trave av gamla Kalle Anka-tidningar, gled barnen in i sömnens land till de rytmiska ljuden av diskmaskinen. Att reflexen satt i märkte jag med all önskvärd tydlighet då Erik bodde sista året hemma. Han gick på gymnasiet och hade pluggat lite innan han satte sig framför tv:n, men trots att han ville se programmet överfölls han av en så stor trötthet att han med en suck kapitulerade och gick till sängs. Det skedde ovanligt tidigt, så jag frågade mig själv om han möjligen höll på att bli sjuk.

Plötsligt föll dock pusselbitarna på plats: det var det monotona bruset från diskmaskinen som låg bakom den plötsliga tröttheten, och då jag senare tog upp händelsen med Erik sa han inte emot. Mer rätt än så får man inte mot en tonåring, så jag är intill denna dag helt säker på att min känsla var sann.

Följaktligen kanske det inte alls är stilla panflöjtsmusik eller vågor som slår mot stranden vi ska lyssna på under våra avslappningsövningar. I vår familj skulle sannolikt diskmaskinen, torktumlaren eller mellanvågsljud från radion fungera dubbelt så bra om vi vill komma ner i viloläge snabbt. För andra kanske det är ladugårdsljud, motorbåtsputtrande eller skrivmaskinsknatter som ger omedelbar vilopuls, ja, har man växt upp intill järnvägen kanske man blir som allra lugnast om hela huset vibrerar med jämna mellanrum?

Innan jag blev tonåring på riktigt somnade jag nästan varje kväll på mage på golvet framför tv:n. Det finns till och med bildbevis. Mycket riktigt somnar jag än idag hur lätt som helst framför tv:n om kvällarna, och i synnerhet gör jag det till deckare och polisserier med lagom med däckskrik och för invecklad intrig för att jag ska orka hänga med i turerna. Jag såg nog aldrig ett helt avsnitt av vare sig Kojak, Baretta eller McCloud då det begav sig; det var bara den klurige och intressante Peter Falk som Columbo som förmådde att hålla mig vaken ända fram till att kanalerna släcktes runt midnatt. Ett betyg så gott som något.

JOHAN BIRATH

Share