Kvalitetstid

Vad är kvalitetstid? Jag antar att det finns lika många olika svar på den frågan som det finns människor, men jag tror ändå att begreppet för de flesta är förknippat med att njuta av livet ensam eller i gott sällskap. Naturligtvis finns det också rastlösa stackare som i vår status- och kickjagande tid som förväxlar kvalitet med kvantitet och inbillar sig att kvalitetstid är tid där det presteras maximalt eller genereras stora inkomster.

I näringslivet och inom det offentliga leder så kallat kvalitetsarbete till nya mätbara mål, som hetsar de anställda till att allt utförligare dokumentera de sysslor de på grund av just denna dokumentation hinner allt mindre av – varför kvaliteten sjunker ju mer kvalitetsarbete man satsar på. Längre bort från kvalitetstid kommer man knappast.

På jobbet är det bäst när vi har roligt samtidigt som eleverna verkligen lär sig det som tas upp. De ställer frågor som visar att de både är intresserade och har förstått, och det uppstår en kollektiv vetgirighet som alla lärare drömmer om när kurserna planeras. Det handlar på intet sätt om mängden inlärt stoff, nej, det handlar i stället om hur tungt polletten faller ner när en grupp ungdomar får en gemensam aha-upplevelse. Något helt annat än alla de jaha-upplevelser vi vuxna och luttrade människor får när vi sitter av möte efter möte och bara får höra nya varianter av sådant vi har hört förut.

Känslan när jag lämnar salen efter en lyckad lektion är ungefär densamma som yran jag kände i tonåren när jag lämnade Folkets hus-biografen i Boxholm efter att ha sett en riktigt, riktigt bra film. Sådana upplevelser har jag aldrig lyckats få hemma vid tv:n, hur bra filmerna än har varit. Antagligen är det känslan av att ha delat upplevelsen med andra som orsakar den största upprymdheten hos oss, flockdjur som vi är.

Kvalitetstid kan alltså vara en bra film på bio, en bra konsert eller en väl genomförd teaterföreställning. Ändå tror jag att de flesta föreställer sig något enklare och mer vardagligt, inte sällan kopplat till något intresse eller något hobbyartat. Akvarellmålaren eller hemmasnickraren njuter mest då balansen mellan skaparmöda och njutning är den rätta, liksom pusslaren är på topp när det svåraste är lagt men det ändå återstår en hel del av själva pusslet. Triumfen när det är lagt följs dessvärre omedelbart av en känsla av tomhet och man inser att det först är efteråt som man till fullo förstår att man har haft kvalitetstid.

Efteråt, ja. Det är lite som med vårens ankomst: man vet först några dygn senare att den har anlänt, eftersom den baseras på medeltemperaturen sju dygn i rad. Inte heller kan man schemalägga kvalitetstid, emedan man inte kan räkna med att det blir tillräcklig kvalitet ens vid goda förutsättningar. Det närmaste man kan komma är antagligen när man som jag har lagt in två hämtningar i veckan på förskolan och får nära fyra timmar i veckan tillsammans med det yngsta barnbarnet. Sedan augusti har vi haft roligt och mysigt om vartannat, Malte och jag, och jag har ofta kommit på mig själv med att verkligen leva i nuet och ta tillvara dessa stunder; jag vet att det är just sådana ögonblick och episoder som både jag och han om några år kommer att se tillbaka på och minnas som rena rama idyllen. Vilket det naturligtvis också är, även om det inte alltid blir precis som vi har tänkt oss.

Inger och jag upplever också mycket kvalitetstid tillsammans, och som alltid är det bäst när saker sker spontant – utan att stora eller rent av orealistiska förväntningar har byggts upp i förväg. Samtidigt kan man inte bara gå och vänta på att saker ska hända av sig själva, så lite planering måste också till om det ska bli utrymme för stunderna med äkta guldkant. Riktigt som man har tänkt sig blir det dock aldrig, eller som en metodiklärare sa under min lärarutbildning apropå att planera den perfekta lektionen: ”Och då, precis när allt är bäddat och klart och klassen är både beredd, tyst och motiverad… då kommer fluortanten!”.

Precis så är det, har jag insett med åren: livet är fullt av stora intentioner och förhoppningar, men man kan aldrig veta i förväg om de ska infrias eller inte. Och det kan dyka upp fluortanter även där och när man minst anar det.

JOHAN BIRATH

Share