Malmö universitet var platsen för ett samtal mellan mig och två forskare om demokrati och regeringsbildning.
Riksdagens stora demokratijubileum har jag skrivit om flera gånger i den här spalten. Min och de vice talmännens demokratiresa genom Sverige fortsatte för min del i söndags och måndags med ett besök i Skåne. På söndagen invigde jag riksdagens vandringsutställning om demokrati på Regionmuseet i Kristianstad.
Riksdagens jubileum tar fasta på några historiska milstolpar, och vårt firande inleddes 2018, hundra år efter riksdagens första principbeslut om att införa allmän och lika rösträtt. Vi fortsätter genom 2019, ett sekel efter att den stora rösträttsreformen först röstades igenom i riksdagen, via det första riksdagsvalet där kvinnor fick rösta, vars hundraårsminne kan firas 2021. Vi avslutar firandet 2022, hundra år efter att de första kvinnliga riksdagsledamöterna intog sina platser i riksdagen.
Rösträttsrörelsen är full av hjältinnor och hjältar, både i talarstolen och i det tysta. I mitt tal på museet uppmärksammade jag några av de mest tongivande rösträttskämparna med skånsk anknytning och sade så här:
Först vill jag lyfta fram Nelly Thüring, som var en av Sveriges fem första kvinnliga riksdagsledamöter, och som i unga år bodde här i Kristianstad. Vid sidan om arbetet som fotograf engagerade hon sig för freden, nykterheten och kvinnlig rösträtt. När första världskriget bröt ut beslutade hon sig för att gå in i partipolitiken. År 1920 sålde Nelly Thüring sin ateljé för att ägna sig åt politik på heltid. Som en av det nybildade Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbunds mest aktiva agitatorer reste hon på föredragsturnéer i hela Sverige och höll över 300 möten. Tack vare att hon färdades med motorcykel kunde hon hålla flera möten om dagen.
Tempot var högt, och i förbundets tidskrift Morgonbris skrev hon om vikten av att få kvinnorna att verkligen utnyttja sin möjlighet att rösta. Budskapet var detsamma i hennes skrift Vad väntar 1921 av Sveriges Kvinnor? Medborgarrätten innebar enligt Nelly Thüring en plikt att orientera sig om samhällsfrågor och att aktivt ta ställning. Nelly Thüring valdes in i andra kammaren vid valet 1921 och tillträdde sin plats i januari 1922.
En annan rösträttskämpe, med koppling hit till Kristianstad, var Mathilda Staël von Holstein. Hon föddes 1876 här i staden och var en av de första kvinnliga advokaterna i Sverige. Mathilda Staël von Holstein var aktiv både som liberal politiker och inom kvinnorörelsen. Hon engagerade sig tidigt i kvinnosaksfrågorna, inte minst arbetet för kvinnans politiska rösträtt, och gjorde även en betydande insats som sakkunnig och sekreterare i kommittén angående kvinnors tillträde till civil statstjänst.
Kommitténs betänkanden resulterade i 1923 års behörighetslag. Genom den blev kvinnor likställda med män i fråga om behörighet att inneha statliga tjänster, med undantag för militära och polisiära befattningar liksom för prästämbetet.
En annan idog rösträttskämpe var Augusta Tonning, född i Lund, som finns med i utställningen som jag inviger här i dag. Augusta Tonning ingick i en mycket aktiv krets av rösträttskvinnor och under rösträttskampen var hon flitigt anlitad som resetalare. År 1914 hyllades hon för sitt upplysningsrekord – hon hade hållit 105 föredrag, bildat sex föreningar och besökt 195 platser. Men vad annat kan man vänta sig av en kvinna som döpte sin häst till Rösträttskampen och red till de många mötena hon talade på.
Låt mig också rikta ljuset mot Hilma Borelius, konservativ politiker och en av Sveriges akademiska pionjärer. Hon var den första kvinnan som disputerade vid Lunds universitet, och var med vid bildandet av Lunds kvinnliga studentförening och Kvinnliga rösträttsföreningen. I båda dessa föreningar var hon den första ordföranden. Hon var också den första kvinnan att upprätthålla en professur vid Lunds universitet, om än som vikarie.
Juristen Anna Bugge Wicksell var en av initiativtagarna till den kvinnliga rösträttsrörelsen i sitt hemland Norge och aktiv i flera fredsförbund. Hon flyttade sedermera till Sverige och var med och grundade Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, där hon bland annat hade ansvar för internationella frågor och var ordförande för Skånedistriktet. År 1913 blev hon invald i Lunds stadsfullmäktige där hon satt till 1918. Hon och maken Knut Wicksell väckte en del uppmärksamhet då de inte formellt gifte sig utan ingick ett så kallat samvetsäktenskap, varken kyrkligt eller borgerligt, utan endast byggt på ett kontrakt mellan de två. Skandalen blev enorm – det talades om något i särklass sedeslöst och om otyglat lättsinne. Men paret stod på sig – det formlösa äktenskapet var en demonstration mot att kvinnor som gifte sig ställdes under mannens målsmanskap och därmed blev omyndiga.
Om inte de här kvinnorna och många andra i många år hade arbetat för kvinnors rätt att rösta hade vi kanske inte haft något jubileum att fira. Vi är dem ett stort tack skyldiga.
Andreas Norlén
Talman, Sveriges riksdag
