Nu när mörkret är mörkare än svart så kommer många tankar inom oss att ta plats och på något sätt sätta sig i första rummet, vad gäller utrymme uppe i hjärnan. Man börjar plocka fram saker som inte bara finns i minnet… som ljusstakar, man kollar över batteriförrådet, ser så att icebugen, de dobbförsedda kängorna, fortfarande är dugliga mot isigt underlag. Plockar fram och lägger raggsockor och toppluva i ”bra att ha hyllan”.
Man börjar fundera på om det inte är dags för en liten glögg om aftonen när termometern visar på minusgrader och meteorologerna varnar för snö. Gör sig redo helt enkelt för den tid då vistelsen i skog och mark kanske bara inskränks till någon gång per månad.
Allt det här kom jag att tänka på i början i förra veckan när jag vandrade utmed Östersjöns stränder i centrala Karlskrona. Tanken kom att den här månaden är en förberedelsemånad till både det ena och det andra.
Havet röt när jag vek upp kragen, drog ned mössan och tog en morgonpromenad för att få lite spänst i benen inför en lång dag. Jag är en promenerande själ. Man tänker bra med mössan nerdragen och hör vågorna slå mot land.
Just det där att tycka om och älska kom vi in på när vi satt och diskuterade över en kopp kaffe. Ja, jag har varit och lett en Seniormässa i vackra Karlskrona tillsammans med några artister och med tusentals besökare. Vi pratade om att hälsa dagen och kanske hylla den genom att välja ut något man älskar och låta det följa med hela dagen.
Jag träffade bland annat en äldre dam, 85 år och fräsch som en nyponblomma, som visade sig vara från Rappestad, som uttalas ”Oappesta” ibland.
Hon berättade att hon kom till Karlskrona som 13-årig tös då far i familjen fått jobb just där. Hon berättade att hon blivit lite hånad för sin dialekt till att börja med. Men när vi sågs var det den vackra blekingskan som kom över hennes läppar.
När hon fyllt 14 träffade hon en ung gosse på 15 vilket ledde, efter några år, till kärlek och giftermål. Han gick bort för tre år sedan i stor sorg för henne, men hon sökte numera, varje dag, något nytt att lära sig i all sorg. Hon hade lärt sig, sa hon, att mötet med nya människor var viktigt för henne. Samt att ta med sig lärdomar från varje möte och dag.
Jag tog med mig det här samtalet när jag satt och fikade med Louise Hoffsten inför hennes scenframträdande. Hon hade ett knep att alltid fånga någon form av kärlek varje dag. Just när vi fikade ihop visade hon ett flätat armband i blått som hon fått av en representant för Prostatacancerföreningen. Ett uttryck för att hon stödde just kampen mot prostatacancer.
Jag berättade om damen jag mött och att hon fanns som en liten fyrbåk i min hjärna, att jag delade hennes längtan att träffa nya människor och få nya tankar för det fortsatta livet.
Louise berättade också att hon just för dagen också var förälskad i ett nytt munspel. Jag riktar min kärlek idag till armbandet och munspelet sa hon. I morgon letar jag efter något nytt att ge min kärlek. Ibland älskar jag min man sa hon och log sitt allra vackraste leende. Lite varje dag faktiskt, la hon till.
När man är på annan ort på något uppdrag kommer det ofta fram utflyttade östgötar och vill berätta lite av sin historia och varför de flyttat en gång i tiden Det är då man verkligen får förstå orden som säger att man alltid kommer tillbaka till sina rötter.
Längtan till det ljus vi söker både här i livet i övrigt finns ju bara vi öppnar ögonen. Lennie Norman, som också var med, påpekade att det för en turnerande artist är svårt att förklara kärleken till att åka runt och roa och kanske oroa. Men han levde efter pappa Charlies devis som lade många tusen mil på turnévägarna. Han förklarade sin längtan med orden: ”BÄTTRE ATT VARA BORTA OCH LÄNGTA HEM ÄN ATT VARA HEMMA OCH LÄNGTA BORT”.
Idag har jag bestämt att jag ska älska min fina Levingitarr som jag köpte på auktion samt de nyrenoverade rummen som fantastiska händer gjort i ordning. I morron blir det nog Louise och Lennie som jag ska älska för deras stora generositet och kärlek mot sin publik.
Ulf Holmertz
