När brädspelets regler omkullkastas

Jag fick ett brev, en kommentar på min senaste krönika, den som jag gav rubriken ”Jag ser ett universum” (publicerad 1 april). Jag skrev om hur jag inte upplever pandemins begränsningar… som något negativt, jag skrev om att när det uppmanas om att orka lite till, hålla ut, kämpa, har jag svårt att relatera, ”och när det pratas om att försöka finna glädjen i det lilla, är jag oförstående. För jag tycker inte att det lilla är litet. Jag tycker att det är jättestort.”

Jag skrev om min förundran över människors svårigheter med att roa sig själva, att stanna hemma, att inte lämna landet, att umgås med sin familj. Jag skrev att ”jag tittar mig omkring. På mitt hem och mina skogsvägar, på min familj och min fantasi. Jag ser något förundransvärt och märkvärdigt, en upptäcktsfärd. Jag ser ett universum.” Och nu skriver en läsare:

”Tack, vi är i samma klubb. Jag har svårt att dölja begeistringen över att familjen måste stanna i Danmark över påsk – och att vi kan fortsätta vårt liv ostört. Kanske kan de komma på besök till sommaren. Eller nästa sommar. Ja, de saknas, men vi har ju kontakt via sms och via telefonsamtal. Dessutom finns de på ett fotografi som hänger på väggen. Även idag finns det många möjligheter utomhus. Jag tror att tankarna stimuleras av tranornas ljud från gölen.”

Tack själv! (Och tack för tilllåtelsen att citera dig.)

Brevet får mig att fundera. På oss, vi vars introverta sida har fått fritt spelrum, ett scengolv utan slut, en gränslös trädgård, på grund av ett virus. Vi som kanske länge, kanske alltid, har brottats med kraven på att vara sociala. Redan när vi är mycket små ska vi inrymmas i diverse grupper. Förskola, förskoleklass, fritids, grundskola, scouterna, högstadiet, fotbollsträning, fester. De sägs (bland annat) vara viktiga för vår sociala förmåga.

Om gruppernas sociala baksida pratas dock inte lika ymnigt. Därför skulle jag vilja ta tillfället i akt att berätta om att vi finns, vi som inte växer bra i stora grupper. Vi finns, vi som vill vara ensamma för att läsa en bok, skriva en text, rita en teckning, tänka. Vi finns, vi som förvisso inte har svårt att anknyta till andra människor – våra hjärtan är vidöppna – men vi vill bara göra det till några få. Vi finns, vi som så lätt blir överfyllda av intryck att vi då och då behöver gå undan för att erhålla balans. Vi finns, vi som känner oss sedda utan att hela tiden synas.

Vi finns, vi vars initiala sociala förmåga, ironiskt nog alldeles går sönder i allehanda påtvingade grupper, inte sällan redan från barnsben. Vi finns, vi som ibland inte kan lagas.

Vi finns, vi som plötsligt får oanat stöd från beslutsfattare i denna delen av världen, genom uppmaningar att hålla oss hemma och begränsa vårt umgänge. För plötsligt förändras spelreglerna.

Jag har en nära vän på andra sidan ett medelstort vatten. Genom täta tvåtimmarslånga digitala samtal gräver vi oss allt djupare ner i samtalet, ner i vår relation, vårt ljus och vårt mörker, och hon erkänner att hon njuter av sitt lands lockdown. Äntligen får hon forma sina dagar så att de föder henne. Frukost, styrketräning, forskning, matrester till lunch, forskning och internetbaserad universitetsundervisning, långpromenad längs havet, middag, en stund framför en brasa.

Jag har ju aldrig varit särdeles social, säger min vän.

I en stad i mitt nya hemland finns en flicka som har haft ont i magen varje skolmorgon. Hon har skickats till psykolog. Vad är det för fel på henne, eftersom hon inte lär sig tillräckligt? Varför är hon så sluten? Varför mår hon alltid dåligt? När skolorna stängde i fjol märkte flickans mamma snart hur flickan förändrades. Det magonda försvann och hon började visa intresse för att lära sig. Hon var glad.

Kristin Kramer

Share