Navelsträngar – del 2

Det finns mycket som särskiljer oss från (de andra) djuren, och en av de riktigt stora skillnaderna är den långa tiden som våra ungar är direkt beroende av modern. Om vi därtill adderar det indirekta beroendet, finns det gott om exempel på flygfärdiga ungar som aldrig ens har försökt att flaxa hemifrån. Om vi även lägger till beroende på distans, behöver inte ens en fysisk flytt från barndomshemmet betyda att man har blivit en helt självständig eller för all del myndig person: modern, fadern eller båda föräldrarna nyttjas eller utnyttjas även fortsättningsvis till både stort och smått, vilket naturligtvis kan vara allt ifrån helt sunt till komplett ohälsosamt för det ömsesidiga välmåendet. Som så ofta annars i livet är grundregeln ”lagom är bäst”.

Som stolt far kan jag luta mig tillbaka och konstatera att mina barn sedan många år står på egna ben, samtidigt som ingen av dem drar sig för att fråga mig om råd i de fall jag fortfarande bedöms som tillräknelig. Jag får även hjälpa till, vilket jag gärna gör vare sig det handlar om hämtningar, lättare markservice eller återkoppling på någon textmassa som ska lämnas in eller tryckas. Jag vill därför mena att det råder en förhållandevis god balans i relationerna eftersom jag fortfarande är förälder men inte riktigt på samma sätt som då barnen var yngre. Mer faderlig än moderlig skulle man kunna ha skrivit om det där med genus inte hade varit så laddat som det av någon anledning har blivit, men i jämställdhetens namn har jag nog ändå mer av bullmorsa än punkalagarfarsa i mig: i de praktiska göromålen utstrålar jag inte alls samma auktoritet som i frågor om skrivande eller pratande, vilket kanske inte förvånar någon vid det här laget.

Min egen far var definitivt mer allround; han var en klippa när det gällde tapetsering, mattläggning och en hel del tekniskt arbete. Han var dessutom ordentligt allmänbildad och hade en välutvecklad etisk kompass, varför han inte sällan förmådde att stilla mitt hetsiga sinne under uppväxten – ofta bara genom olustkänslan det gav de gånger han tillrättavisade mig. Man kan konstatera att han lät småsaker passera, större dumheter bemöttes med torr sarkastisk humor och först då jag var inne på det destruktiva eller elaka området sa han ifrån på allvar. En ganska bra ledarstil, får man konstatera så här efteråt.

Men så kommer det där för pojkar så komplicerade, nämligen relationen till modern. I mitt fall dessutom ytterligare komplicerat av att jag var den yngre av två söner, tillika lite på sladden som man sa, eftersom brorsan var hela sju år äldre. Trots att jag i mycket unga år visade prov på både självständighet och egensinnighet, utkämpade vi så länge hon levde en utdragen maktkamp där min mor aldrig helt slutade att uppfostra mig och endast fläckvis litade på mig fullt ut. Jag förtjänade naturligtvis inte heller att litas på fullt ut, eftersom jag i alla år försökte att hålla åtminstone något utanför hennes vetskap – vilket i sig var en omöjlighet.

Den omtalade navelsträngen klipptes nog åtskilliga gånger, men någon – ibland hon, ibland jag – såg då snart till att den tråcklades fast igen. Om sanningen ska fram kunde varken en grav stroke eller hennes bortgång 2014 klippa det band som förenat oss sedan det tidiga 1960-talet, för än idag kan jag känna en viss styrning genom den gedigna uppfostran hon lyckades att ge mig trots att jag periodvis gjorde mitt bästa för att den inte skulle ta så bra som den ändå har gjort. Fortsättning följer

JOHAN BIRATH

Share