Obittra tankar

”Vetenskap är när man forskar. Tror gör man i kyrkan”. Så kortfattat uttryckte sig en elev härförleden när uppgiften i det ganska gamla och slitna religionshäftet löd ”Resonera om skillnaden mellan vetenskap och tro”. Svaret fick plats på en och en halv av de åtta rader som häftesförfattaren hade reserverat för den utläggning som hade kunnat komma i den bästa av världar, men de flesta barn – liksom vuxna, nota bene – tillämpar minsta motståndets lag i skolarbetet och vill raskt vidare till nästa fråga för att bli klara tidigare. Som lärare måste man lägga morötterna långt ifrån varandra och någon piska får man inte låtsas att man har, även om betygen naturligtvis finns där som ett hot vid horisonten. Det är därför glädjande att den kommande läroplanen för grundskolan, Lgr 22, ska innehålla mer tydliga och konkreta kunskapsmål än den nuvarande, Lgr 11, som bitvis är det flummigaste som har presterats sedan människan för första gången upptäckte effekterna av cannabis: de unga liven ska fundera, resonera, diskutera, kontemplera och ordbajsa sig genom livet, så det finns en överhängande risk för att vi i framtiden får ett antal årskullar vuxna som har utvecklats till Homo Pastor Jansson som inte kommer att ha några bestämda åsikter om någonting.

Paradoxalt nog trots att de har tränats i just detta att ha åsikter, men eftersom de inte kan så mycket om det de ska ha åsikter om, blir de ett enda stort Civitas Orsa kompani som inte kommer att kunna lova något bestämt. Nu är jag lite elak, och ännu elakare är jag när jag som sen femtiotalist (man är det när man är född 1961, se) väver in referenser som svårligen begrips av yngre generationer.

Man kan kalla det för härskarteknik enligt lex Gammal är äldst om man vill misstänkliggöra mina syften, eller också försöker man att se mig som den folkbildare jag vill vara och verka som – och inser att jag lägger in pastor Jansson och Orsa kompani för att den som inte vet vad jag menar ska bli nyfiken, ta reda på vad jag menar och dymedelst vidgar sitt vetande.

Vet man inte vad dymedelst är, kan man med fördel slå upp också det ordet, och så har man ännu ett klämmigt och härligt gammaldags ord att slänga sig med i protest mot alla urfåniga nyord som ”krispig” och ”formula” som reklamspråket har kontaminerat vårt modersmål med.

Ärans och hjältarnas språk har devalverats ner till värsta sortens managementrotvälska, och vi blir allt färre som orkar hålla krispigheten stången. I våra egna ögon är vi de sista ur en svunnen civilisation, medan vi i de yngres ögon är kufar, vandrande fornminnen, som uttrycker sig bitvis obegripligt.

Motsättningen mellan generationerna är på intet sätt ny, men den har eskalerat och accelererat i vårt hetsiga tidevarv, där det knappt hinner att bli skorpa på åsikterna eller tankarna, innan de hivas över axeln och ersätts av nya. Knaprig igår, krispig idag och i morgon något än mer imbecillt, skulle man kunna säga om man vore bitter. Nåja, vi är alla fåvitska i några andras ögon om vi än är nog så belästa i andras, och det är den verklighet vi har att hantera, vare sig vi accepterar den eller inte. Sund skepsis har alltid varit just sund, och naturligtvis vill jag att även framtidens barn och ungdomar ska kunna resonera, diskutera, fundera, kontemplera och vid behov självklart också ordbajsa; dock vill jag också att de för sin egen skull ska kunna göra detta på en solid grund av kunskaper, insikter och färdigheter, vilket man kommer att få mer av med stöd i Lgr 22 än vad man nu får med vacklande stöd i Lgr 11.

Det är starkt när någon eller några kan göra om och göra rätt i vår prestigefyllda värld, och starkast är det när det görs av en svensk myndighet – halsstarrighetens hemvist på jorden. Det finns hopp om både myndigheten och mänskligheten, tänker jag obittert.

JOHAN BIRATH

Share