Och den jämngråa framtid är vår

Tempot sjunker i skolan när betygen är så gott som spikade, och i vanlig ordning pratas det framtid med avgångseleverna i nian. De är oftast naturligt nyfikna på var jag gick på gymnasiet och hur jag till slut hamnade som lärare, och det märks att det har pratats… framtidsutsikter även med föräldrar och andra vuxna.

Att vid sexton års ålder försöka staka ut sin framtida studie- och yrkesbana verkar vara svårare idag än det var då jag befann mig i ungdomarnas situation, vilket hänger ihop med den otroliga mångfalden i dagens arbetsliv.

En annan faktor är den accelererande utvecklingen inom service och teknik, där dagens lösningar väldigt snabbt blir omoderna. Fyrtiotalisterna var nog de sista som kunde börja arbeta vid en maskin som artonåringar och lämna precis densamma vid sextiofem.

Om far- och morföräldrarna på sin höjd hade mellan en och tre anställningar under sitt yrkesverksamma liv, kan dagens unga räkna med det fem- till tiodubbla om prognoserna håller. Omskolningar och en ständig kompetensutveckling blir ett måste även i sektorer där det förut kunde arbetas i decennier utan fortbildning, så den som inte tycker om att studera och förkovra sig kommer att få brottas med skolproblemen livet ut. Detta är den kärva verkligheten och ingenting man lindar in, och den kärva realismen genomsyrar också ungdomarnas tankar om framtiden.

Klimatångesten är inte så stor som man kan befara om man följer medierna, vilket förhoppningsvis beror på en saklig undervisning där de värsta ytterligheterna har kunnat bemötas utifrån hur lite som kan förutspås med säkerhet. Ungdomar är dessutom traditionellt mer intresserade av ett kortare tidsperspektiv och den egna framtiden.

Jag kan inte minnas att jag har varit ens bråkdelen så verklighetsorienterad själv, inte minst då jag lyckades skjuta de avgörande besluten framåt i tiden genom val av ett ganska öppet gymnasieprogram som kunde vara ett steg i många riktningar: dåtidens tvååriga sociala linje var de veligas väg, och flera av oss har fortsatt att åka yrkesmässig slalom under hela resten av våra yrkesliv.

Så gott som ingen av oss blev det vi först hade tänkt oss, även om jag efter en lång omväg hamnade väldigt nära mitt ursprungliga mål.

Kanske kan det kännas lite bittert att vi har färre som tror att de ska bli rockidoler eller fotbollsproffs idag än vad det var för tjugo år sedan, men med tanke på hur relativt få som verkligen blir det, är det samtidigt skönt att drömmar, i stället för att krossas obarmhärtigt, får kvävas lite varsamt genom individernas egna mognande och insikter. Yrkesorienteringen smygs in tidigare i skolan idag än för bara några år sedan, så antagligen kommer trenden att fortsätta: mer realism och säkert också fler som väljer rätt och slipper kringelikrokar inom helt fel yrken. Mina elever har synnerligen realistiska, ja, nästan tråkiga, målbilder: industrijobb, vårdjobb, maskinförarjobb. Tiden då alla skulle bli frisörer eller veterinärer verkar vara förbi, och det är obönhörligen slut på alla som skulle bli ”något inom media” som var så vanligt ett tag. Vi i personalen försökte att visualisera en framtid där alla våra tidigare elever satt i soffor i tv-rutan och intervjuade varandra medan korna dog av mjölkstockning och de övergivna fabrikerna rasade ihop.

Vad ska man tycka om allt detta? På det stora hela får vi nog konstatera att det är välkommet att det dröms mindre och planeras mer, så länge de unga fortfarande kan unna sig intressen som kan leda till mer spännande projekt än vad något gymnasium kan erbjuda. Man kan odla sina gåvor på fritiden medan man skaffar sig en handfast yrkesutbildning och därmed både ha kakan och äta den. Det ena måste absolut inte utesluta det andra; ett faktum som jag aldrig missar att nämna då vi pratar jobb och framtid, ungdomarna och jag.

Det kan med tanke på utvecklingens hastighet och oförutsägbarhet till och med vara klokt att backa upp med ett intresse vid sidan av som man kan slå mynt av om huvudspåret av någon anledning måste överges en dag. Och det behövs dessutom åtminstone några ”inom media”, inom frisöryrket och som veterinärer – betydligt fler än det kommer att gå åt som sumprunkare, flottare eller kittelflickare.

JOHAN BIRATH

Share