…och snart är det jul

När någon inom media, ja främst då inom tvvärlden, kommer på ett käckt eller nytt uttryck för att visa sin entusiasm så hänger alla andra programledare på omedelbart. Inte minst när det är stora galor eller andra större sändningar när programledarna har myror i brallan och med stirrande ögon och darrande hand ställs inför en stor publik. Det är i och för sig vanligt att uttryck som verkar gillas av publiken och också ropas av publiken så fort programledaren visar sig, blir alldeles galet populära.

Förr var det hejaramsor på idrottsplatser som skanderades när något lag gjorde mål eller för att tagga till hemmalaget. Sålunda hörde jag under hela min uppväxt, ja då det gällde fotboll, en ramsa som skreks på alla idrottsplatser i Sverige.
– Heja grabbar friskt humör, det är det som susen gör, hurra hurra hurra hurra!!!

För mig är det här ungdomstoner som låter betydligt fredligare än de könsord och rena missfirmelser som uppretade fans vräker ur sig nu för tiden. Eller, en av de snällare, som riktas mot domare, förr i tiden, som dömer helt ”fel” enligt en del av publiken.
– Har du köpt ditt domarkort på Konsum eller??? Med tillägget ”domarjävel”.

Om nu hemmalaget skulle vinna alla hemmamatcher vore det avgjort från början och då ger det ju ingen spänning alls. Jag brukar säga att det är de lågpannade, som inte ens har spelat knattefotboll, som är de värsta att vräka ur sig dumheter.

En ramsa som jag lärde mig från den tid då jag gärna såg matcher mellan IFK Göteborg och IFK Norrköping. Matchen spelades på Ullevi i Göteborg och plötsligt skanderade Göteborgsklacken:
– Här vare livat här vare glatt… här vare blommor i morsans hatt.

En av de snällare. Riktigt göteborskt ska kanske tilläggas. Men i sportvärlden hittades det på, och hittas på ramsor än idag, som är såväl underlivsbaserade eller rent kränkande mot människor med en annan hudfärg än de flesta har i vårt land.

Nu är å andra sidan det viktigaste vid en fotbollsmatch att kasta bengaler och knallskott. Själva sporten kommer i andra och tredje hand. Att vara ett riktigt fan med halsduk och mössor i favoritlagets färger är bara charmigt. Men det som kommer ut fansens munnar är mindre trevligt.

Går man då till media och till exempelvis Idol, ett program i TV4, där en samling ungdomar, sångbegåvade ska kanske tilläggas, tävlar om att bli årets Idol. Mycket trevligt stundom och hög klass på de medverkande. Om man räknar bort programlederiet. Jag förstår fortfarande inte varför de skriker så högt och gapar till varann som de stod på ett stridsfält med kulsprutors eld och kulor vinande omkring sig.

De inleder ofta med:
– Har ni det bra. Om inte bifallet kommer med ett JAAA!!!, så kör de en omgång till. Har ni det bra.

Jag brukar tänka, att de, publiken, har längtat efter den här kvällen, och har det toppenbra efter som de fått en biljett för cirka 1 000 kronor. Samt att ett litet nej knappast skulle höras när programeldarna vrålar ut sin glädje att få stå på scen. Varje artist som ska in på scenen, i Idol, presenteras i varje program som om något alldeles fantastiskt stort snart ska ske. När de äntligen får kliva upp på scenen så sprutas det eld och rök, och publiken uppmanas av studiomannen att skrika allt vad de kan.

Om man kommer in i sändningen just vid ögonblicket då de unga artisterna ska börja sjunga så kan man tror att det är Jesus som återuppstått och att ögonblicket är mer än historiskt. Visst är lite jubel charmigt. Men att programledaren skriker med vidöppen mun så man kan se en stor del av lunchen, är lite för mycket.

I det läget skulle man vilja skrika tillbaka:
– Mår du bra!!!

Nu kanske jag låter lite gubbig men att höja rösten och jublet någon gång då och då är helt i sin ordning. Men att låta som en utsvulten hyena. Nja. Annars tycker jag programmet är bra som sådant. Lägg därtill att vi i Sverige ska vara på det klara med att vi har oerhört många mycket musikaliska ungdomar. Att en islänning vann kampen satte bara ytterligare färg på anrättningen.

Jag röstade två gånger på Birki, och snart är det jul.

Ulf Holmertz

Share