Onda seder

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Så lyder den första artikeln i de mänskliga rättigheter som antogs av FN den 10 december 1948.

Så fortsätter förteckningen i samma anda i punkt efter punkt, och det erinras om att länder har rätt att påtala när rättigheterna kränks i andra länder, förhoppningsvis för att vi människor ofta skärper till oss för att slippa att skämma ut oss själva.

Jag hoppas att Sverige blir anmält för brott mot dessa rättigheter. Anledningen är att vi här i landet tillåter att så kallad nollning förekommer vid våra universitet, högskolor, gymnasier och ibland till och med ända nere i grundskolan. Jag är till leda trött på att läsa uttalanden av aningslösa eller stupida skolchefer och rektorer som, i bästa fall i god tro, försäkrar att det hela sker i en positiv anda och att det hela ska gå städat till och att ingen ska kränkas.

Behöver jag erinra om att redan namnet på företeelsen är en kränkning av den nya eleven? Man är en ”nolla”. Underförstått har man som sådan inget värde, och därför ska man – likt inom en mystisk orden – invigas för att så småningom gradvis göra sig förtjänt av de andra elevernas respekt genom att lyda dem och visa dem underdånighet, ty det är nollans lott. En som inte är någonting ska få bli någonting, men först när andra enligt något diffust regelverk anser att man är värdig att ingå i gemenskapen.

Vår mjäkiga och mesiga journalistkår köper skolchefernas och rektorernas halvsanningar och felaktigheter rakt av. De kritiska granskningarna dyker bara upp om någon dör eller skadas svårt.

Efter pliktskyldigt avrapporterade rullar eländet vidare i samma hjulspår, år efter år. Jag antar att skolcheferna, rektorerna och skolpolitikerna själva är gamla nollor som själva har nollats, eftersom ingen vågar stå upp och ryta ifrån en gång för alla.

Här, om någonstans, ska vi ha en nollvision och en nolltolerans. Här visar vi, om någonstans, att vi tror på alla människors unika värde och rätt till frihet. Alla barn och ungdomar i vårt avlånga land har, enligt både våra lagar och FN:s deklaration, rätt att skyddas mot nollning.

Den skola som ger utrymme till eller sanktionerar nollning medverkar till kränkningar och förnedringar av sina yngsta elever. Är detta förenligt med våra högtravande styrdokument, Skollagen och Skolförordningen?

Den rektor eller skolchef som inte gör allt som han eller hon har befogenhet till för att stoppa detta socialdarwinistiska oskick har förverkat sin rätt att få jobba med det finaste som finns; att forma framtidens människor. De ska bort från skolans värld.

Om man hela resten av året jobbar mot mobbning och kränkande behandling och till och med har svettats ihop en mångordig plan mot det: varför glömma detta dokument under ett par veckor varje höst som om ”nollningen” vore en självklarhet eller naturkraft som inte går att hejda? Ynkligt!

Om ”nollning” nu skulle vara en sed, så är den en ond sådan som vi ska ta oss an lika målmedvetet som vi utrotade smittkopporna och koleran och som vi så småningom kommer att ha gjort med coronan. En sund verksamhet behöver varken nollning eller fadderverksamhet, emedan den är välkomnande i sig själv.

Då jag började på högstadiet tog en del ungar sig för med att ”döpa” sjundeklassarna genom att sticka ner deras huvuden i toaletten och spola. Några år senare uppmärksammades eländet i regionalradion och efter ytterligare en tid hade min gamla skola fått bukt med problemet. Vi har allt sedan dess noga haft ögonen på alla nollningstendenser, bland annat genom att med planering och schemaläggning minska kontaktmöjligheterna mellan nior och sjuor de första veckorna.

Det betyder inte att vi är fria från mobbning och andra oseder, men vi har en hög beredskap när det gäller utsatta elever. Den skola som kallar sig fri från mobbning har problem med sanningen, för oskicket är ett lika gammalt mänskligt problem som avundsjukan och dyker upp varhelst vi samlas i flock.

Detta var inte min första krönika i ämnet. Det blir säkert inte heller den sista, men en vacker dag läses den förhoppningsvis av någon historiker som konstaterar att den skrevs om ett för honom eller henne helt okänt fenomen. Drömmar kostar ingenting.

JOHAN BIRATH

Share