Sigge Fürst var min stora idol

Ja det är väl lika bra att säga som det är. Jag fick en tanke förra veckan som jag burit på en tid. Inte så att den fyllt alla dygn i en hel vecka precis. Men den dyker upp allt oftare tycker jag, och jag kan inte värja mig liksom. Jag hade ju som ung, oförstörd, okysst, oerfaren och omogen, i allra högsta grad, en syn på saker och ting som inte mina vänner hade. De var galet förtjusta i det nya som hade kommit. Ja ni vet det där som kallas rock’n’roll. Den där musiken som gamlingarna, från 35 och uppåt, tyckte var skramlig och hemsk att höra på.

Det konstiga i kråksången, trots att jag bara var 13-14 år, var att jag tyckte som gamlingarna. Jag var ju uppvuxen med Benny Goodman, Stan Getz, Harry James och våra svenska stjärnor på musikhimlen, som Sickan Carlson och Snoddas Nordgren, (han hette Gösta i förnamn) och några till. Men min store idol var så långt från Elvis Presley, Bill Haley och Tommy Steele, man bara kan komma. Min idol, eller idoler, var Sigge Furst och Ingeborg Nyberg. Nu kliar sig en del läsare och säger:
– Nu har det slagit över hos krönikören. Sigge och Ingeborg. De var ju ute redan när Elvis första gången hördes på Radio Luxemburg.

Men så var det. Jag fastnade för Sigge Furst när jag såg honom på i matinéfilmer. Hans sätt att tala tyckte jag var så fantastiskt. Så jag smyghärmade Sigge när jag var ensam och försökte få ned min pipiga röst i hans tonläge, vilket aldrig lyckades, ska väl tillägga. Hans sätt att gå, rak i ryggen, och alltid med ett leende på läpparna gjorde stort intryck på mig. Hans rullande R tyckte jag var det där extra som gjorde honom till min idol.

Jag hade nytta av det när jag började på radion. Där rätade jag alltid på ryggen när jag satt i studion och hade direktsändningar. Jag tog efter hans sätt att tala tydligt och att inte falla i tonhöjd i slutet av en mening. Jag trodde nästan jag var Sigge Furst när jag var ung men knappast när jag gjorde mina 15 år på Sveriges radio. Men jag hade nog nytta av att ha präntat in hans sätt att tala till andra människor.

Ingeborg Nyberg var jag mera kär i, liksom i Doris Day. De var så snygga och blyga på samma gång, tyckte jag. Ingeborg hade ett extra plus i sin långa hårfläta. Att det kunde varit min mormor var en annan sak. Ni som inte känner igen dessa namn kan gå in på google och slå på deras namn.

Nu gick ju det här över med åren men jag blir alltid lika upprymd när jag ser deras namn då och då. Bara för en vecka sedan såg jag Sigge Furst i filmen Fly mig en greve, där han bland annat spelade mot och med Karl-Gustav Lindstedt. Den senare en komiker och skådis av rang. Jag är numera utrustad med en TV-apparat som man kan plocka hem gamla filmer på. Därför kunde jag se filmen om greven och med Sigge Furst.

Det har också blivit en och annan pilsnerfilm i vinter. Har hela serien DVD med Åsa-Nisse och ett par VHS-rullar med Edvard Persson. Lyckligt lottad med andra ord.

Men när jag plockade fram Hasse & Tage i 88-öresrevyn för någon månad sedan blev jag så nostalgisk så jag funderade på arr ringa någon psykolog och fråga till råds. Men när morgonen randades och gomorronprogrammen dök upp i rutan gick det över. Och då kom också funderingen. Det är ju så att i varje morgonprogram uppträder det alltid en ny artist som man aldrig hört talas om och som sjunger om hur eländigt livet är trots sina 22-år. Deras musik är vacker, deras röster underbara men allt är så in i bomben eländigt. Ingeborg Nybergs visor var också eländiga men hon hade åtminstone flätor. Nu måste alla artister vara tatuerade ända upp på halsen och ut på fingerspetsarna för att synas. Eller vad det går ut på. Jag vågar knappt åka till Medevi brygga och bada i sommar med min otatuerade kropp. Man vill ju inte pekas ut som någon kuf som inte ens har ett hjärta på armen eller en örn på ryggen.

Det var just enmorgon den där tanken slog ut i full blom, och det har tagit ända hit vad det var jag funderade på. Jag sa högt till mig själv:
– Varför är alla bra artister döda. De lever i TV-rutan och i minnet. Men jag får ju aldrig se dem i någon TV-soffa eller på en scen mera. Jag vet, sa jag till mig själv, att alla ska dö, men varför fick inte just de leva. De gjorde ju så mycket för mänskligheten så de kunde åtminstone fått bli 100 år.

Jag gillar Lasse Winnerbäck, han skriver bäst texter i Sverige, och jag tycker att Benjamin Ingrosso sjunger mycket bra, samt att Helen Sjöholm är mästerlig. Men ingen som fångar mig som Sigge fångade mig som ung och oförstörd gosse. Detta även om jämförelsen haltar.

Undrar också om Vladimir Putin har några härliga ungdomsminnen eller om han har några vänner över huvud taget. Jag tror jag ska skicka en DVD med Sigge Furst till honom så han blir lite snällare till sinnet.

Ulf Holmertz

Share