Stora julilskan

Lucia står för dörren och den julefrid som fordomdags rådde, åtminstone i Sörgården och andra litterära idyller, har idag på många håll förbytts i stegrande frustration och irritation. I bondesamhällets tunga men lugna värld började folket så här års att förbereda sig för det frosseri som inte så lite påminde om björnens beteende före vinteridet: man åt sig så fet man förmådde för att ha lite att ta av när vårvinterns knapphet drabbade en bra bit in på det nya året.

Jenny Nyström hade ännu inte förvridit synen på folk så att de gick och inbillade sig att tomten var både snäll och givmild, utan man var helt på det klara över att han snarare var en gangster som krävde tributer och skräckfylld respekt för att ge sitt beskydd mot bränder, farsoter och annat elände under det påföljande året.

I sparsam och flitig anda förfärdigade man små julgåvor åt varandra i det gratismaterial som det vimlar av ute i ”naturen” som vi asfaltsblommor kallar det mesta utanför 40-skyltarnas trygghet.

Ja, inte ens 50-skyltarna fick vi ha kvar. Den julfrustration och den regelrätta julilska som i våra dagar hemsöker nationen är naturligtvis reaktioner på de ständiga och allt tätare förändringar som vi tvingas att anpassa oss till, vare sig det handlar om dyrare uppvärming, elsparkcyklar att snubbla över eller behovet av att ständigt vara uppkopplade och få ett pling och en notis varje gång en ny idiotisk lag har sett dagens ljus eller någon har utfört något illdåd.

Inget av detta kan vi rå på, så när det börjar kladdas på de traditioner som vi – ofta helt felaktigt – anser vara urgamla och solida som självaste urberget, erupterar vi likt vulkaner eftersom traditionerna vid helgerna är något konkret och nära som vi tar rent personligt.

Det är då som manliga lucior, tjejer som stjärngossar, nya sånger i luciatåget eller rektorer som inte bjuder in far- och morföräldrar till förskolans luciafirande leder till lokala upplopp och drev som kräver ansvarigas huvuden på fat och lokalpolitikers omedelbara avgång.

Programansvariga inom televisionen som ändrar i eller bara förskjuter helgtablåerna måste begära polisskydd och valet av årets julvärd och densammas prestation vid själva ljuständningen klockan 14.58 på julafton sätter blodet i sjudning framför apparaterna i de svenska vardagsrummen.

Den som tycker att jag överdriver kan alltid studera diskussionerna kring vad som ska ingå i Aladdinaskarna. Tillverkarna gnuggar naturligtvis händerna av förtjusning för all gratisreklam man får i facebookgrupper som bildas för trillingnötens bevarande och alla arga skriverier om hur mycket bättre Aladdin och Paradis var på den gamla goda tiden.

Vi kan också med fördel erinra oss alla matbråk som står som spön i backen så här års: oetiska julskinkor från ledsna grisar, bruna bönornas vara eller inte vara på julbord utanför Östergötland (här är de naturligtvis självskrivna, eller hur?) eller huruvida gravlaxen är klimatsmart eller preludiet till världens undergång.

”Rör inte min skinka” kan i vår tid lika gärna vara ett matupprop som en aktion mot sexuella trakasserier.

Vi blir stötta och känner oss påhoppade när nykterhetsorganisationerna vill pracka på oss en vit jul, räddningstjänsten tjatar om att vi ska blåsa ut ljusen när vi går hemifrån eller Ernst Kirschsteiger påpekar det självklara att vi ska vara snälla, ta det lugnt och ha det mysigt under vår välförtjänta helgledighet.

Kan inte alla bara låta oss vara i fred och bli precis hur arga och irriterade vi vill? Det är ju för h-e snart jul!

JOHAN BIRATH

Share