Upptäckarlust

Så här i Coronatider är vi mera flyttbara, mera benägna att se oss omkring liksom. Utflyktsmål där man kanske tänkt tanken att det en dag skulle passa att åka till har idag blivit verklighet. Vi rör oss mera och är helt plötsligt nyfikna på vad vårt eget län har att bjuda på. Att sitta inne och uggla samt vara livrädd att möta någon annan människa…

är ju inget någon av oss längtat efter precis. Därför slog väl vandringsgenen till. Även vi i högan nord har väl en vandringsgen djupt därinne. Vi har som andra folkslag sökt oss runt på jordklotet för att hitta en plats att
leva på och föröka oss. Nu kanske det inte är just förökningsgenen som slagit igenom i coronatider. Mera frisk luft och längtan till att se andra människor.
I vissa fall har just vandrings- och upptäckargenen blommat ut för fullt. Att hitta nya vandringsleder har varit en stor del av livet det senaste året. Kommunernas vandringskartor har luslästs och prickats in i almanackan. På med vandringskängor, passande kläder och ut. Inget har hindrat oss. Vare sig väder, vind eller trötta lemmar har lagt hinder i vägen.
När bilnosen ställdes mot öster, ja sydost mera, med Söderköping som närmaste stopp, så handlade samtalet om hur vackert det är på rättöversvägen, Linköping-Söderköping. En väg jag åkt många gånger men då med blicken fäst mot målet och knappast en blick mot naturen. Men i förra veckan så såg jag gårdar, hagar, skogar, åkrar, djur och läste högt vackra gårdsnamn på skyltarna utmed vägen. Helt plötsligt dök skylten upp som pekade ut åt vilket håll man skulle åka om  man ville träffa Bertil ”Bisse” Wallin när han var i livet och när han anlitades av oss på radion i ärenden som gällde natur och helst småkryp. Han blev 90 år. ”Bisse” hade jag ofta som gäst i mina program.
Göta kanal som går utmed vägen ägnar man inte många blickar normalt. Men nu satt vi och njöt av den mjuka kanalleden som slingrar sig fram i det östgötska landskapet som ett gyllene smycke.
På vägen ned mot Valdemarsvik blev det att prata om hur landskapet är så olika i norr och söder. Samtalsämnen som sällan varit uppe tidigare. Det blev en god lunch i Valdemarsvik innan jag klev in på Folkets hus, som var resans mål. Hasse hade bjudit in mig för en stunds samtal kring min senaste cd i Radio Wix. Det blev en stor kopp kaffe och en timma i etern med Hasse. Musik från min cd blandat med önskemusik av Elvis Presley och Willie Nelson.
Kände mig plötsligt i väldigt fint sällskap, ja inte bara av Hasses väna gestalt, utan också av de storheter som rent musikaliskt följt mig genom livet. Att få vara med i samma program som Elvis, det är stort. I skuggan av Elvis ska kanske tilläggas. Vad jag svarade på Hasses frågor har jag nästan glömt. Hur som helst en avspänd och trevlig stund.
På väg hemåt blev det Sörping igen så klart. Jannes café vill man inte missa. Eller som det egentligen heter Jannes hembageri och konditori. Just fikabesöken har blivit väldigt populära i dessa pandemitider.
Förutom Jannes så är också Väderstad centralkonditori ett väldigt populärt ställe. Fantastiskt gott fikabröd och en enkelhet i cafélokalerna är nog det som gjort båda ställena så välbesökta.
Har månne pandemin gjort oss mera tacksamma och eftertänksamma kring livet som sådant. Man ser med stor sorg på de höga dödstalen i pandemins spår men gläds på samma gång att vi som inte drabbats nu får vaccin mot det elaka viruset. Varje liten stund vi får mötas, med stipulerat avstånd så klart, blir som en påminnelse om att livet, det normala, kan vara på väg tillbaka. Men kan det bli precis som det var för över ett år sedan. På den egna frågan vill jag nog svara nej.
Vi har hamnat i ett läge då gamla invanda saker inte alls gäller och inte alls kommer tillbaka. Jag tror att misstänksamheten mot de vi möter kommer att finnas kvar en ansenlig tid. Vi har helt enkelt blivit lite misstänksamma mot allt och inte bara människor. Jag ser hur många öppnar dörrar på nya sätt. Handtaget är en given fiende. Där kan det finnas smitta från Covidviruset. Till och med handtaget på kaffehurran på fiket har jag sett att många använder servetten som skydd när det ska hällas upp en tår. Vi har blivit bra på att låta folk gå före när det gäller kön till olika kassor på varuhus och affärer.
En bilhandlare berättade att många tar på sig plasthandskar när de tankar bilen. Handtaget till bensinpumpen kan vara en smittbärare. Kommer vi att fortsätta att sprita händerna i alla lägen framledes. Kommer vi att acceptera att det är långa köer till systembolagen. Det är väl för övrigt den enda kö där alla håller avstånd och tackar vakten vackert när de får gå in.
Kommer vi att fortsätta våra promenad- och skogsmulleturer när smittan klingat av. Kommer vi att fortsätta höja armbågen till hälsning framledes. Den som lever får se.
Ulf Holmertz
Share