Varmt välkommen till vår förening!

Om att bjudas in i något man inte förstår, att förstå vad man själv är en del av, och om hur viktigt det är att kunna kommunicera de oskrivna reglerna.

Du är hjärtligt välkommen till vår förening!
– Vad gör ni i föreningen?
”Som vi brukar, bara. Inget konstigt och inget särskilt som avviker.”
– Hur jobbar ni då? Vilka regler är det som gäller?
”Nä, men det är bara de vanliga, du vet, som man brukar. Inget märkvärdigt alls. Du kommer fatta snart!”

Jo, på riktigt, jag har gått med i en förening där det var på detta sätt. Och jag lärde mig snart, men det var en besvärlig inlärning. För jag gjorde så många fel. Ingen hade berättat hur man gör om man vill säga nåt på mötena, och ingen hade berättat om att det finns mallar för mötesprotokollet.

Ingen sa nåt när jag gjorde fel. Men det kändes inte bra. Jag kände mig dum, och utanför. Inte riktigt med i föreningen fast jag ju var upptagen som medlem.

Att komma till Sverige från ett annat land är på många sätt som att komma med i en ny förening. Jag kom från Norge. Jag ser svensk ut, men jag uppförde mig inte svenskt. Jag kom från en utifrån sett snarlik liberal demokrati, men hade ändå önskat mig en utbildning i hur man gör i Sverige. Det är svårt att ha perspektiv på det man finns i, och att sätta ord på det som särskiljer den egna gruppen.

Det var först efter några år i Sverige som jag kunde sätta ord på vad som är typiskt norskt; ”å gå på tur”, getost och tran, bunader och traditioner. Samt ett beteende som är mer individualistiskt och mindre kollektivistiskt.

Vad är då typiskt svenskt, bortom rödmålade stugor, kräftskiva och småprat om väder och vind? Jag vill peka på tre saker som jag tycker är viktiga och som jag önskar att vi bättre skulle kommunicera till nya medlemmar av vår ”förening”.

1. Föreningslivets sociala roll. Då jag var ny i Sverige pratade jag med en kollega om mina problem att hitta vänner att umgås med. ”Gå med i en förening” var hans självklara svar på problemet. Jag antog att han missförstått mig, och trodde att jag sökte efter organiserade fritidsaktiviteter. Det var inte förrän i år som jag förstod att han förstått min fråga rätt. Och gett det adekvata svaret. För det är typiskt svenskt, att vill du hitta människor att umgås med som kanske så småningom kan bli dina vänner, då går du med i en förening.

2. Det solidariska samhällskontraktet. Kontraktet som ger oss rättigheter; till skola, vård, omsorg och andra välfärdstjänster. Och skyldigheter; att bidra till finansiering av dessa tjänster.

Kontraktet innebär i praktiken att alla vuxna förväntas jobba, såväl kvinnor som män.

Och det gäller på individnivå. Det är inte familjen, släkten eller någon annan grupp, utan individen som är i ett (oskrivet) kontraktsförhållande med välfärdsstaten.

3. Allemansrätten, även om den inte är unikt svensk. Att jag tycker detta är viktigt kan hänga ihop med mitt norska ursprung, men att vara i och uppleva naturen, ”ut på tur, aldrig sur”, är ändå något centralt i det att bo och leva i Norden. Från vistelse i Italien har jag minnen om skyltning vid alla grusvägars slut: ”Proprieta privata”, privat egendom, vilket betyder förbud att beträda. Mycket svårt att ta sig ut i naturen, alltså!

Jag har aldrig haft problem med samhällskontraktet eller allemansrätten, för detta liknar det jag är uppvuxen med i Norge. I föreningslivet, däremot, gjorde jag bort mig. Inte egentligen för att de regler som gällde var svåra eller konstiga, utan just för att de inte kommunicerades.

Jag har under hela min tid i Sverige varit inställd på att göra som man gör här. Det är inget unikt, att ta seden dit man kommer har sin motsvarighet i ”When in Rome, do as the Romans”. Men detta kräver att de som finns där man är kommunicerar sina förväntningar, sina seder, sina oskrivna regler.

De oskrivna regler som gäller i vår liberala demokrati och för samhällskontraktet är inte naturgivna. Vad det betyder i praktiken att kvinnor och män har samma rättigheter och skyldigheter är inte självklart för alla.

Vi behöver kommunicera och stå upp för de regler som gäller i vår ”förening”, så att det blir tydligt vad som förväntas. Då skapar vi bättre förutsättningar så att flera kan göra rätt och komma att uppleva sig inkluderade i ”föreningens” gemenskap!

Trine Vikinge
Ledamot i Centerkvinnornas förbundsstyrelse

Share