Vit jungfru fascinerar i Lantz bok

Predikerskan Helena Ekblom var en stark 1800-talskvinna

Monica Lantz har kommit med en bok om kvinnan Helena Sophia Ekblom, även känd som ”Predikare-Lena”.

VADSTENA (LT)

Helena Sophia Ekblom är född på midsommarafton den 24 juni 1790 i Sankt Annas socken. Eller kanske den 25:e eller möjligen redan den 29 april sex år tidigare som dopboken säger. Husförhörslängden lägger sig emellan och anger 1786.

Det var inte så noga med datum och årtal förr. Hur som helst föds hon i Sankt Anna och dör den 23 januari 1859 i Svinhults socken i en östgötsk kommun som i år fyller 50 år, nämligen Ydre.

Däremellan tillbringar Helena Ekblom viss tid i Vadstena.

Alla senare källor anger år 1790 som Helenas födelseår. Om vi utgår från det, föds hon alltså året efter den franska revolutionen. Gustaf IV Adolf är kung i Sverige och snart förlorar vi Finland. Det är dock tveksamt om detta påverkar Helena, som får sin första uppenbarelse när hon är nio år.

Vadstenabon och antikvariebokhandlaren Monica Lantz har kommit med en bok om denna kvinna, känd som ”Predikare-Lena” eller ”Vita Jungfrun”. Det senare namnet får hon för att hon alltid är vitklädd när hon predikar.

Boken heter Skadskjuten Ängel och är indelad i avsnitt. De första hundra sidorna är Monicas och bör enligt författaren läsas som en kommentar och förklaring till Helenas skrift ”Den Andeliga Striden”. Monica har gjort ett gediget arbete, hennes redovisning av källor är fyra sidor lång. Resultatet är en bok med intressant människohistoria.

Efter Monicas avsnitt kommer en kortfattad redovisning av Helenas liv år för år. Bokens drygt 80 sista sidor innehåller själva skriften med inledning av utgivaren Jonas Rolin. Tiden i Vadstena är, som Helena uttrycker det, en ”fängelsetid uti Vadstena hospital”.

Det är alltid spännande med nya bekantskaper, både i livet och i historien. Helena är en stark kvinna. När hon är 16 år börjar hon att vandra runt och predika. Efter två år underrättas myndigheterna om hennes verksamhet och hon spärras in på Vadstena hospital.

Helena rymmer från Vadstena men återförs och får sedan tillbringa två år bunden med järnbojor i en cell.

År 1828 friges hon och samma år får hon ett hem hos en bonde i Svinhults socken. Vistelsen på Vadstena hospital hindrar henne inte från att nu fortsätta att ge sig ut på predikovandringar.

Det första kapitlet i boken heter ”Oj! Att sådant får hända i Svea land …” Boken ger också historia vid sidan av huvudpersonen. Vi får till exempel veta att år 2029 är det 250 år sedan dödsstraffet för trolldom avskaffas i Sverige.

Några händelser under Helenas levnad påverkar synen på religion. 1809 får vi en ny regeringsform och 1858, året innan Helena dör, blir religiösa möten tillåtna.

Medborgarnas skyldighet att bekänna sig till den rena evangeliska läran ersätts i den nya regeringsformen med att kungen fick ”ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han därigenom icke stöter samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.” Monica konstaterar att det är vackra ord som tyvärr inte tillämpades.

Helena har även haft betydelse för kulturen. Carl Jonas Love Almqvist läser hennes skrift. Monica Lantz berättar i sin bok att när han skriver sitt stora ungdomsverk Amorina med underrubriken ”Det stora dårhuset tillägnat” är huvudpersonen, den religiösa förkunnerskan Amorina, inspirerad av Helena.

På sin ålderdom blir hon alltmer förvirrad och tillbringar sina sista fem år på fattighuset i Svinhult. Hon fryser ihjäl i en snödriva och begravs den 30 januari 1859 på Svinhults kyrkogård. Där finns fortfarande hennes minnessten.

Text och bild: KATARINA LJUNGHOLM

Share