Ännu en hisstur – del 3

Förra årets sommarlov var tänkt att bli som vanligt. Det var det nog också, åtminstone en kort tid efter midsommar. I bakhuvudet låg en idé om att jag skulle ta tag i det där med min uppenbara övervikt till hösten, för av egen erfarenhet visste jag att livsstilsförändringar och späkning alltid fungerar som bäst i vardagen, under oxaveckorna, när… jag har mindre tid att tänka eller sukta efter den mat jag bestämt mig för att försaka.Jag hade då inte räknat med den aha-upplevelse som skulle slå ner som en blixt från klar himmel under den tidiga kvällen onsdagen den 30 juni.

Inger och jag höll till i den generöst tilltagna tv-soffan hemma hos mig och på tv:n var det ett av de där programmen som ibland tillåts rulla medan man har annat för sig och inget sevärt finns att titta på. ”My 600 pound life” är ett livsstilsprogram med gravt överviktiga amerikaner och en butter läkare med en obestämbar charm och ett klarspråk som emellanåt chockar både patienterna och tv-tittarna. Läkaren hjälper sina patienter att minska i vikt genom att sätta dem på en hård diet innan han efter en prövotid utför en gastric bypass-operation på dem, varefter de inte kan äta lika mycket som deras instinkter talar om för dem att göra. Framgångssagor varvas med uppenbara fiaskon, och under de år som programmet har gått, har ett antal medverkande avlidit till följd av sitt matmissbruk och sin grava övervikt, medan andra har fått ett nytt, sunt, liv med en livskvalitet de aldrig hade varit ens i närheten av tidigare.

Det har varit en lättnad att se på dessa program ibland, då det kan vara skönt att se folk som har det värre än man har det själv. Det är naturligtvis ingen egentlig tröst eller ursäkt för att fortsätta att lasta in mat som om man vore rädd att bli utan, men det är så vi människor fungerar, dessvärre: hur många rättfärdigar inte sitt skåpsupande med att de i alla fall inte ligger utslagna på någon parkbänk? ”My 600 pound life” gav mig rikligt med tillfällen att säga till Inger att jag i alla fall inte var lika tjock som stackarna i programmet, vilket hon naturligtvis inte kunde invända emot. Och så gick det en helg till utan att jag behövde ta tag i mitt största problem.

Men onsdagen den 30/6 2021 blev det tvärstopp för den taktiken. Plötsligt hör jag kvällens medverkande, en oformligt korpulent kvinna i 300 kilosklassen, säga att hon inte kunde gå i en minut utan att hon blev tvungen att sätta sig ner. Precis den repliken fick fjällen att falla från mina ögon, för det var precis så min tillvaro hade blivit, vare sig det nu var vikten eller det ryggonda som var början på den onda spiralen. Nog har jag fått mina ryck genom åren, men jag tror mig aldrig ha upplevt en omsvängning som har slagit till så oväntat och så häftigt: Knappt hade jag tagit in vad kvinnan sa i tv:n, förrän jag hade gått in i sovrummet och hämtat min väldigt dammiga badrumsvåg, burit in den i badrummet och vägt mig med ett minst sagt omskakande resultat.
Fortsättning följer…

JOHAN BIRATH

Share