Avsked

Som en lätt sommarvind drog september förbi. Ja, lätt och lätt. Ett och annat oväder med kraftiga regn bjöds naturligtvis när naturen siktar mot höst. Men än är det inte höst på riktigt. Septemberhimlen har ju spruckit upp då och då och altanmöblerna,… som nyss var på väg in till vintervilan, åkte snabbt fram igen. När det skiftar från något bitande vindar till en strålande sol så är just den senare än mer välkommen. Visst har nätterna blivit mörkare men det ingår i priset liksom.

Jag tänkte på de skriftningar våra liv gör tillsammans med naturen. Ena dagen och månaden strålande sol och den andra dagen blir det kura skymning. Snabba kast med andra ord. Augusti/september går från frodiga skördar till plogtiltor på bara några veckor. Skörd, markberedning och sådd går hand i hand. Som alltid.

När jag begravde min storasyster, för en vecka sedan, blev det liksom ett steg in i hösten med sorg och molltoner i själ och hjärta. En fin stund med avsked och vacker musik. Men också ett glädjens ögonblick när stora delar av släkten kom till kyrkan.

Det allt snabbare samhället gör ju att man inte ses så ofta. Pandemin har också gjort sitt till att vi avstått från att träffas. Det var skiftande hälsningar när vi sågs. En del puttade ut armbågen, en del knöt näven för att mötas av en annan knuten näve och de modiga kramades lätt.

Alla förvisade sig om, och berättade, att de tagit båda sprutorna. För övrigt något som blir allt mer mera vanligt innan man hälsar på varandra idag.

”Du har väl tagit båda sprutorna.” En vanlig mening när det sociala livet rullar igång igen. Det var till och med så att några modiga sa att de tänkte ta en tredje också. Kändes som att stå i stelkrampskön, i det militära, där en del skröt om att de minsann inte var spruträdda, medans andra likbleka små soldater våndades inför vad som komma skulle.

När avskedet skett av en älskad syster och regnet smattrade mot kyrkporten var det liksom ett tecken på att ett nytt avsked väntade. Avskedet jag skrev om inledningsvis. Hej och tack till sommaren. Men det regn som föll över oss på kyrkbacken var ett ganska ljumt regn. Direkt när jag tittade upp mot den blygrå himlen så tänkte jag på sången, September in the rain som sjöngs av bland annat Dinah Washington. Där satt den tänkte jag. Regnet sköljde bort en del av tårarna som fortfarande brände i ögonvrån.

Samtidigt kom orden: Minns i november det ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Texten och melodin slutar: Spar dina tårar vi vet ju att vårar ska följa. Vackra ord. Passande just den dagen utanför kyrkan. Än mera tankar kring livet kom dagen efter avskedet. Då var det helt plötsligt en hälsning, och hyllning till ett nytt liv, knappt sex månader gammalt. Från avsked till välkommen.

Det var lille Frans som firades med en namngivningsdag. Något som på något sätt har ersatt dopet. Det samlas till fest och det förkunnas att en liten kille ska bära namnet Frans Sylve, som förnamn. Fina, nästan lite farbroderliga namn. Det slog mig när han log lite avvaktande att livet är förunderligt. Detta lilla knyte blev den nye i släkten och ersatte min storasyster i de levandes skara.

Utanför mitt skrivarfönster tronar en mäktig rönn med sina röda klasar. Det förebådar en kall vinter om man ska lita på folktron och Bondepraktikan. I dessa tider av global uppvärmning och därmed naturkatastrofer på grund av människans osunda leverne, är kanske vare sig folktron eller Bondepraktikan att lita på.

Trots detta så lever jag ofta efter de tecken naturen ger. Som då det här med rönnbär och en snörik vinter. Men jag står rustad med både långkalsonger, tumvantar och snöslunga.

Svampåret visar ju att skogen fått den väta den, och svamparna, vill ha.

Men det blir väl som vanligt att man rusar runt när den första snön kommer och kastar in det sista från altanen eller balkongen samt ringer däckverkstaden, som inte svarar då de har fullt upp med att byta däck.

Ja de byter åt dem som varit förutseende. De riktigt kloka lämnar bilen hemma och väntar tills den första snön smält, vilket brukar inträffa inom ett dygn.

Själv är jag glad att ha fått ta ett fint avsked, av en i syskonskaran, på samma gång som jag hälsat en ny liten människa välkommen i kretsen. Livet är förunderligt..

Ulf Holmertz

Share