Berättelser om Vasaloppet

Norrköpingsjournalist låter 90 personer berätta om klassiska skidloppet i ny bok

Bild från Vasaloppsmålet 1922.

NORRKÖPING (LT)

I år är det hundra år sedan det första Vasaloppet mellan Sälen och Mora genomfördes och växte fram till att bli en svensk klassiker. I sin bok “Vasaloppet: 90 kvinnor och män” vill… Norrköpingsjournalisten Henrik Lenngren skildra Vasaloppets själ, det magiska, mytiska och historiska, genom nittio ögonpar.

Sedan starten 1922 har närmare 600 000 personer skidat den klassiska sträckan från Sälen till Mora. Det tyckte Henrik Lenngren var något som borde uppmärksammas och började därför skriva en bok om 90 av dessa människors upplevelser. En person per kilometer.

Han började skriva råmanuset i april 2020 och satte punkt för den sista raden i februari 2021. En bruttolista på cirka 270 intressanta profiler kokades ned till 90 personer.

Boken släpptes i september och den första upplagan på 3 000 exemplar sålde slut dagen före julafton. Nu har andra upplagan på ytterligare 2 500 exemplar tryckts och finns ute i handeln lagom till att årets Vasalopp går av stapeln den 6 mars.

Hur valde du ut personerna till boken?
– Jag utgick från ett stort antal överrubriker, exempelvis: Motivation, Seedning, Nerver, Känslor, Drömmen om elitledet eller Jakten på 30 lopp. Sedan försökte jag hitta personer som ”klickade” med rubrikerna. Under vinjetten Sömn gjorde jag till exempel en efterlysning hos P4 Dalarna för att komma i kontakt med tältare som sover vid startgärdet.

– När det gällde en text om Vasaloppsblues hittade jag en idrottspsykologisk rådgivare som arbetat professionellt med den här typen av frågor, men också känt en stor tomhet några dagar efter loppet. Och så lät jag Anders Aukland berätta om att man kan bli Vasabakis även efter en seger.
– Till ett avsnitt om Motivation intervjuade jag Lars- Erik som en dag bestämde sig för att åka 770 rullskidsvarv på en runda hemma i Porsösundet i Luleå, allt för att komma upp i 20 mil. Han är 76 år men är lika motiverad inför ett Vasalopp idag som när han körde på sina gamla skidor på 70-talet.

Själv är Henrik en riktig Vasaloppsfantast som åkt Vasaloppet tolv gånger, varav en gång med feber och magsjuka. Han har förnyat äktenskapslöften i Mora kyrka, till tonerna av Vasaloppshymnen, legat avsvimmad i sjukstugan efter målgång och gråtit av stolthet i duschen.
– Varför jag åkte första gången? Det var ett klassiskt vad 2008, mellan mig och en kompis här i Norrköping. Hade jag inte tagit mig i mål hade jag fått sponsra Leksand med 5 000 kronor. Det var hans favoritlag i Elitserien då, men inte mitt.

Henrik är en av endast 139 personer som blivit antagna att åka Jubileumsvasan den 12 februari som genomförs på samma sätt som det första Vasaloppet genomfördes för hundra år sedan.
– Det känns som att jag är i mitt livs äventyr. Klockan skruvas tillbaka till 1922 över en dag. Jag brukar vara klippt slut när jag går i mål trots perfekta pulvervallade skidor. Nu har jag blivit utvald att köra samma sträcka men på 260 centimeter långa träskidor, med näbbkängor på fötterna och i tidsenliga kläder. Vadmalsbyxorna ser ut som tält och är sjukt varma att ta sig fram i. Om jag åker på sex-sju timmar i vanliga fall är jag nöjd om jag överhuvudtaget tar mig till Mora denna gång – på, kanske, 14-18 timmar. Att hitta någon slags fungerande teknik på så långa trä skidor har varit en rejäl utmaning. Och jag har nog tömt Compeeds lager på skavsårsplåster.

Vad krävs för att klara av att genomföra Vasaloppet?
– Jag skulle säga att pannben är viktigare än lårben och överarmsben. Har man bara en skaplig grundkondis går det att ta sig igenom de nio milen utan att falla för repet eller komma för sent till Mora. Tolv timmar och 30 minuter är maxtiden. Det som får folk att bryta är ofta skavsår, kramp eller ledbesvär. Men visst, vill man må bra genom hela loppet – och även dagarna därpå – är det ju viktigt att förbereda sig ordentligt. Att tugga snö, eller konstsnö på våra breddgrader, är guld värt.

Var är bästa skidspåren runt Norrköping om man vill träna inför Vasaloppet?
– Jag vill definitivt slå ett slag för Kimstad. Eldsjälarna ute vid Krokhagens IP förtjänar all kredd de kan få. De verkar ha en magisk förmåga att med hjälp av några kyliga nätter skrapa ihop en välpreparerad konstnöslinga som lockar folk från hela länet. En vinter som denna, när kylan kom tidigt, har det varit en sann njutning att träna i Kimstad.
– Även Finspång och Grosvad brukar kunna leverera. Vid natursnö är deras mellanvarv, på cirka sju kilometer, en stor naturupplevelse.

– Vid milda vintrar är det en utmaning att få till motivationen. Ibland har man fått nöja sig med 300-metersvarv. Då brukar jag tänka på min vän Emma, som bor uppe i himlen. Tjejen som i flera år tog strid mot tumören, som pekade finger åt cancern, som bevisade att hon kunde kan hålla en vidrig sjukdom borta med en järnvilja och ett mål att genomföra Vasaloppet med operationsärr och stomier. Hon sa ofta att hon var ”väldigt sugen på det där ekorrhjulet som andra tycker är obotligt tråkigt”. Det har jag tagit med mig sedan dess. Ett ekorrhjul kan vara att åka 68 varv på Vreta Klosters 300- metersbana i brunsnöig terräng en vecka innan Vasaloppet.
– Allt blir en njutning med rätt perspektiv. Det är också en påminnelse om hur välsignad jag faktiskt är som får åka det jag älskar allra mest, Vasaloppet. Det är ibland lätt att ta det för givet när bullen i Evertsberg smakar som femmans sandpapper eller i den elegiska jakten på en ny, blå kilometerskylt.

Text: TOBIAS PETTERSSON

Share