Sista krönikan för i år. Snart dags för en ny om inte världen gått under innan dess. Papperet kan ha tagit slut då pappersbruken börjar dra ner på personal. Hoppas dock på ett nytt år såväl här i Länstidningen som i livet i övrigt.

Bara några dagar kvar till julafton. Dygnet är mestadels mörkt och den gnutta sol som visat sig är sparsam som en gniden gammal lanthandlare. (Förlåt alla gamla lanthandlare). Mungiporna dras ner mer och mer i takt med det myckna regnandet.

Hur överlevde vi egentligen november månad. Hur krånglade vi oss ur det stenhårda greppet mörkret höll oss i. Tänka sig, det låter overkligt men är sant, att vi inte hade många soltimmar att yvas över under hela november. Fyra soltimmar på en hel månad.

Jag kan lugnt påstå att den perfekta människan ännu inte hamnat i det paradis som kallas jorden. Sökandet och experimenterandet fortsätter. Nya medel, nya krämer och och nya maträtter för att hitta det evigt unga och perfekta dyker upp hela tiden.

Lever vi i en värld i totalt förfall? Håller vi på att döda det paradis som vår jord en gång var? Finns det någon räddning för människan eller är vi en snart utdöd art? Stora frågor som malt i huvudet på mig den senaste tiden. Kanske ingen rolig läsning till fredagsmyset med chips, kyckling, bubbel, glass till barnen…

Jag hittade en riktig skatt för någon vecka sedan. Ingen karta och inga insideuppgifter var den skulle sökas. Den låg mitt framför näsan. Jag belv uppriktigt glad att hitta den trots att värdet troligen inte är vad det en gång varit.

När konjunkturerna börjar svänga så svänger också hövligheten mellan såväl politiker som oss vanliga dödliga. Alla blir hårdare i tonen mot varann och vräker ur sig otidigheter som de aldrig skulle gjort för bara sju, åtta år sedan. Det har infunnit sig en form av allmän stand up i samhället. Alla gör sig lustiga på andras bekostnad.

– Hur kunde det bli så här. Allt har ju bara förändrats blixtsnabbt de senaste åren. Vem bär skulden. Ja vilket parti eller vilka partier är skyldiga. Har ni hört det här resonemanget. Ett resonemang som alltid kommer upp då två eller flera människor möts nu för tiden.

Varifrån kommer alla bluffartiklar på sociala medier och varifrån kommer alla ensidiga bluffmedier som kallar sig olika saker som får dem att framstå som superseriösa. En del som jag studerat under senaste veckorna är ju formade som gamla huvudjägare, de vill komma åt bytet…

Varför i hela friden är folk så avundsjuka? Varför unnar inte folk att någon har framgång? Varför sitter den här sjukdomen så djupt? Varför, undrar jag också, övergår oftast avundsjukan till rena lögner och ryktesspridning som kan nå katastrofala höjder?