Nu har det gått snart två år sedan vår nya regering lovade att ta rejäla tag vad gäller kriminaliteten i samhället. Ja, i Sverige då, ska kanske tilläggas.

Sanningen har tyvärr inte nått mina innersta själsliga delar än. Allt känns som jag vore med i en film, känns som jag vandrar på ett gungfly av sommardis nere i viken.

Så har det då hänt. Det som inte fick hända. Det som varit ett signum för vårt land. Det som vi burit med stolthet och med vetskap om att vi är fria människor i ett fritt land.

Ursäkta i sommarfirandet. Ja, denna underbara sommar som vi fick ett par veckor i maj bara fortsätter och fortsätter.

Du gamla du fria… klingar än, efter en hel vecka, i mina öron. Jag var på två Nationaldagshyllningar i förra veckan. Naturligtvis så stod vår vackra nationalsång högt på listan av 6:e junisånger.

– Men vem, sa den unga damen som nyss fått sitt examensbevis på att hon är undersköterska, är det som bär skulden.

Om man skapar ett bolag med ordet Fabrik som ändelse, är man då medlem i Företagarna, Svenskt Näringsliv eller annan organisation som står företagande och näringsliv nära?

Att gå omkring på Godegårds marknad 1:a maj var en nästan religiös upplevelse. Ena stunden går man, utan att trängas, i centrum av Motala och får en känsla av att alla flytt någonstans.

Ett mäktigt dån ljöd över skogen och sjön en morgon förra veckan. Ett dån som lät som en mäktig grävmaskin i arbete.

Jag har en längre tid funderat kring vad vår tid kommer kallas i framtidens historieböcker. Galenskapens tid, Idioternas århundrade, Massmördarnas guldår.