För drygt två år sedan hittades lilla Esmeralda, tre år, död. Inrullad i en matta hos sina föräldrar. De greps, narkotikapåverkade, men förklarade dödsfallet med att Esmeralda fallit i badkaret. Pappan hittades strax därefter död i sin cell på häktet i Norrköpig. Ja, alla har troligen läst och följt historien om ett lite barn som inte tilläts leva det liv hon blivit född till.

Nu kommer den tid då vi ska dyka in i garderoberna och se vad vi har att ta på oss när vinterkläderna åker av. Vi vill visa våren att vi verkligen lyser upp när den kommer. Att vi blir ett med naturen och naturens mäktiga färgpalett. På vintern gör vi tvärt om på något sätt.

När sångsvanarna tog ett par extra varv över sjön och sedan landande på den udde där de brukar häcka så bockade jag av det i vårloggboken. Tänkte använda lite datum och händelser i mitt valborgsmässotal i Motala. Det gäller att hitta ljusglimtar och blicka framåt i dessa tider.

När våren smyger sig på som den gjort de senaste veckorna så är livet som bäst. Fyra-sex plusgrader på nätterna och lika många plus på dagarna känns som ett löfte. Ett löfte att allt blir bra trots orosmolnen som svävar över oss dag som natt. För ett par dagar sedan vaknade jag med en dröm som var helt vidrig.

Jag är så fasligt, rysligt rädd
för bolsjeviker
så att jag skriker och benen viker
sig under mig om bara jag får
se en tidning
som har någon vridning
åt bolsjevism

Det här är text en från en visa som Skånska Lasse, boendes i Mjölby den största delen av sitt liv, skrev redan på 1920-talet.

Tänk vad fort allting kan förändras. Från att ha hotat lite sådär lagom till att rulla ut hela stridsmaskinen har det gått bara ett dygn. Nu har vi, som trott på den eviga freden över världen, fått oss en riktig örfil. Jag räknar inte in de småkrig stormakterna har utsatt mindre stater för.

För inte så många år sedan kunde vi sitta i vår lilla stuga eller lägenhet och bara njuta av ensamheten, för en stund, och kanske vänta på ett besök som planerats komma om några timmar. Allt var lugnt. Ingen TV, ingen radio och tidningen låg i en låda någon kilometer bort. Vi kunde sitta med våra egna känslor och funderingar utan att vara ständigt övervakade.

Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla….ifrån morron och till kväll är det bara bla bla bla.

Erkänner att det är en konstig och i det närmaste obegriplig inledning på en krönika i ärovördiga Länstidningen.

Nu hoppas jag att ni har grottat ner er riktigt OS och alla tävlingar från Kina och Peking. Jag själv vet inte vilka grenar som avgjorts och är som ni förstår inte intresserad. Mitt idrottsintresse är dock intakt. Jag gillar de flesta sporter men inte då de utövas i ett land som inte ens kan stava till orden yttrandefrihet, Människokärlek eller demokrati.

Ja det är väl lika bra att säga som det är. Jag fick en tanke förra veckan som jag burit på en tid. Inte så att den fyllt alla dygn i en hel vecka precis. Men den dyker upp allt oftare tycker jag, och jag kan inte värja mig liksom.