När våren så smått knackade på för någon vecka sedan så kändes det som att man bytt ut en gammal glödlampa mot en ny.

Jag hade knappt stoppat ned mina papper i väskan förrän ett av de värsta bråken i världshistorien drog igång.

Vi är några gubbar, ja några och några, ibland är vi 70-80 stycken, som träffas var fjortonde dag. Vi har ett litet möte vilket följs av en måltid som alltid är av toppklass.

När jag var en ung caballero, ja så står det i visan av Evert Taube med samma titel som inledningen i visan, då trodde jag på en ljusnande framtid.

Visst blir man lite uppspelt, ja på gränsen till glad när man slår sig ner hos frissan och upptäcker att väntapå- min-tur-lektyren består av en kvalitetsprodukt som jag väl känner igen.

Tala om att känna sig som en åsna mellan två hötappar. Att stå där när det är dags och inte veta vilken undersökning eller vilken expert man ska tro på.

Är det skygglappar eller en klarsynt framtid och åtgärder i förebyggande syfte som ska till? Skriver det i anledning av att vi alltmer går mot en hårdare och förnekande framtid.

I bara ett andetag och med en form av handviftning, ja som när man slår bort en fluga som irriterar, försätts hela vår planet i ett vakuumtillstånd.

Förra veckan skrev jag att vi lika gärna kan skriva Ett Nytt År. Det där Gott är ju ändå ingenting vi kan garantera.

Nu har det gamla året, som för övrigt bara blev ett år, kastats på sophögen och det nya 2025 står där grann och ståtlig och utropar sig till Årets år. Alfred Tennysons Nyårsklockan ringer verkligen i öronen.