Du gamla du fria… klingar än, efter en hel vecka, i mina öron. Jag var på två Nationaldagshyllningar i förra veckan. Naturligtvis så stod vår vackra nationalsång högt på listan av 6:e junisånger.

– Men vem, sa den unga damen som nyss fått sitt examensbevis på att hon är undersköterska, är det som bär skulden.

Om man skapar ett bolag med ordet Fabrik som ändelse, är man då medlem i Företagarna, Svenskt Näringsliv eller annan organisation som står företagande och näringsliv nära?

Att gå omkring på Godegårds marknad 1:a maj var en nästan religiös upplevelse. Ena stunden går man, utan att trängas, i centrum av Motala och får en känsla av att alla flytt någonstans.

Ett mäktigt dån ljöd över skogen och sjön en morgon förra veckan. Ett dån som lät som en mäktig grävmaskin i arbete.

Jag har en längre tid funderat kring vad vår tid kommer kallas i framtidens historieböcker. Galenskapens tid, Idioternas århundrade, Massmördarnas guldår.

När nu Motalaskandalen firar 30-årsjubileum och hela Sverige kan se vad det var som egentligen hände, på SVT Play, så undrar man ju om sittande regering i Motala sätter sig ner och gemensamt tittar på dokumentären.

Ibland blir det snurrigt i lilla huvudet. Jag hör hur min hjärna säger till mig: ”Vem eller vilka är det som egentligen styr i Sverige. Är det de som har flest ministrar eller de som har bäst kontakt med det parti som alltid har avgörandet i sin hand”.

När vårvindar friska tog med sig solen för att hälsa oss människor välkomna till den tid på året som vi längtar allra mest till, så är det inte dessa underbara vårvindar…

Så var det dags igen. Eller ”Äntligen!” som Gert Fylking så muntert ropade för ett antal år sedan då litteraturpristagaren för året ropades upp.