”Vart är vi på väg”. Den devisen från På spåret snurrar i huvudet varenda dag när man slår på nyheterna i tv eller på radion.

Tänka sig att nu står de små redaktörerna på de lika små redaktionerna på de riktigt små tidningarna i det lilla landet Sverige och ska lämna sina manus innan nyår. Manus där de ska fundera kring och bjuda på en överoch tillbakablick på året 2023.

Fyra snygga granar har fått sätta livet till i år. Ja, julgranar ska kanske tilläggas. Det är ett evigt snirklande kring den gran som ska få bli julgran och som till sist godkänns.

Tänk att sitta i bilen. Snön faller mjukt som bomull mot vindrutan. Den yr kring bilen framför. Skönt att ha bytt till vinterdäck i god tid.

Har varit på Gammeljul i Vadstena och bländats av allt vackert hantverk som bjuds när man stiger in på Vadstena slott.

Nu kommer några veckor då kulturen rusar i topp på alla vis. Det är julkonserter från superproffs ned till det lilla klassluciatåget och fina kyrkokonserter som ger lite ro åt själen.

Helt plötsligt biter kylan till och jag saknar moderskapets hemstickade tumvantar. Påstår att de gav mera värme än de tjockaste polarhandskar av idag.

Både på lokal-, region-, och riksplanet börjar de olika konstellationer som regerar att bli alltmer skakiga. Kanske var jakten efter makten, efter valet, alltför hetsig.

Man kan ju undra vad politikerna, de som kastat ur sig att all kultur måste strykas från bidragskolumnerna, hade vaknat på för sida när de förde upp tokbeslutet på agendan.

Jag visste att jag var på rätt väg. Jag visste att jag hade rätt i mina funderingar. Jag visste att alla var emot mina teser och funderingar.