Cecilia fick sätta livet på paus

”Cancerbeskedet var en smäll, men behandlingstiden har givit mig ett nytt lugn”

”Jag uppskattar livet mer, och tar tillvara det på ett nytt sätt. Livet består av så mycket mer än att bara arbeta och konsumera”, säger Cecilia.

JÖNKÖPING (LT)

Läkaren gick rakt på sak: ”Du har en tumör i bröstet.” Cecilia Blick Kammenhed tvingades trycka på livets pausknapp, när hon 39 år gammal diagnostiserades med bröstcancer. På sonens fråga, ”kommer du att dö?”, svarade Cecilia med nästan kaxig förvissning: ”Nej!”

Det är på dagen ett år sedan Cecilia fick besked om att hon är bärare av en muterad gen, BRCA2, vilken medför förhöjd risk att drabbas av äggstockscancer och bröstcancer. En kort tid därefter upptäcktes en tumör i höger bröst. En aggressiv tumör, tack och lov i ett mycket tidigt stadie.

Hon anländer till vårt möte direkt från Onkologiska kliniken i Linköping. Tre dagar senare ska hon operera bort äggstockar och äggledare.

Trots det som varit och vad som komma skall är det en leende Cecilia som slår sig ner på soffan och väljer blåbärste, ingen mjölk tack. Vi äter smörgåsar och Cecilia berättar att hon känner sig glad. Det syns. Hon strålar. Men ett tungt år ligger otvetydigt bakom henne.

Cecilia är uppvuxen i Gripenberg och har under flera år bott i Tranås. Idag är Jönköping hemma, där hon lever tillsammans med maken Johan, barnen Victor, 15, och Thea, 13, samt bonusdottern Elin, 18 år. Hon arbetar på Södra Vätterbygdens Folkhögskola, där hon ansvarar för konferens och lokalvård. Efter en tids sjukskrivning är hon åter tillbaka på jobbet.

– Cancern har förändrat mig till det bättre, menar Cecilia. Ibland tänker jag att det här var meningen, för att jag skulle förändras. Idag är jag mer tillåtande mot mig själv.
Vi återkommer till förändringen. Först blickar vi bakåt en stund.

Cancer har många berättelser. Det här är en. Den tar sin början efter mammografi, ultraljud och biopsi, med det efterföljande telefonsamtalet och orden man inte vill höra: ”Vi vill att du kommer hit. Ta gärna med dig en anhörig.”
– Jag svarade sakligt, men när jag lagt på luren blev jag alldeles skakig, allt kom över mig. Jag och min man hade hunnit prata om vad vi skulle göra om det visade sig att jag hade cancer. Men ändå, jag var inte förberedd. Cancer är en chock när den är ett faktum.

Läkaren gick rakt på sak: ”Cecilia, du har en tumör i bröstet.”
– Det fanns redan en färdig behandlingsplan för mig. Det var bara att sätta sig på tåget och åka med, säger Cecilia.
Hon gjorde resan med stark tilltro. Att hon skulle dö var aldrig ett alternativ. När sonen ställde frågan: ”kommer du att dö?”, svarade Cecilia med nästan kaxig förvissning: ”Nej!”

Varifrån kommer din visshet?
– Jag kände, och känner, en övertygelse om att det ska gå bra. Såklart finns det inga garantier, men min inställning är ”okej, nu tar vi oss igenom detta”, inte ”okej, vad gör vi om jag dör?”
– Jag visste att behandlingen skulle vara väldigt tuff och att jag skulle komma att må pyton, men jag har aldrig tänkt att jag inte skulle överleva. Naturligtvis har det faktum att överlevnadsstatistiken vid vanliga former av cancer blivit bättre och bättre, samt att min prognos varit väldigt god, hjälpt mig att vara positiv.
– Jag har aldrig känt rädsla. Kanske är det faktiskt svårare att vara anhörig, att stå bredvid?
I och med cancerbeskedet skapades en ny tillvaro. Det vanliga blev sällsynt, och det ovanliga vardag.

– Det vanliga livet, ekorrhjulet med jobb, tvätt, disk, städning och matlagning, stannade upp. Istället fick jag nya tider att förhålla mig till: läkarbesök, cytostatikabehandlingar, operationer. Mitt vanliga liv fick vänta. Jag tryckte på pausknappen.

Först behandlades Cecilia med cytostatika (cellgift) varannan vecka, sedan varje vecka.
– Jag hade ett konstant illamående och kände en enorm orkeslöshet, jag fick tvinga mig själv att göra saker. Det var fotbolls-VM och jag har nog aldrig sett så mycket fotboll tidigare. Snart hade jag koll på alla lag och alla regler.

Cecilia berättar vidare om smak av metall i munnen – en konsekvens av behandlingen – samt håravfall.
– Två veckor in i behandlingen tappade jag håret. Jag valde att använda peruk. På så sätt undkom jag blickar på stan, vilket fick mig att känna mig mindre sjuk. Det var en befrielse.

Cytostatikan försatte Cecilia i klimakteriet. Hon berättar om torra slemhinnor och intensiva vallningar:
– Det var som en våg från tårna och uppåt; som att det började pyra en kärna vilken sedan exploderade. Jag blev omänskligt varm och ville helst vara naken.

En fysisk påfrestning. Även mental?
– Nej, för mig gjorde det inte så mycket. Det har mest handlat om att jag inte längre kan få fler barn, men det visste jag redan innan att jag inte ville. Jag är fullt nöjd med de barn jag har!
– Men visst, det känns lite märkligt att gå in i klimakteriet samtidigt som en jämngammal vän får sitt första barn.

Efter sista behandlingstillfället avlägsnades Cecilias PICC-line. En PICC-line är en tunn kateter som laggs in i ett av överarmens blodkarl och leder till ett av kroppens största karl, i detta fall för kontinuerlig tillförsel av cytostatika. Idag återstår bara ett litet ärr, visar Cecilia.
– Det var väldigt skönt att bli av med den. Äntligen fick jag min kropp tillbaka. Det kändes symboliskt: nu är det här över!
Ändå återstod väsentliga ingrepp. Fyra veckor senare genomgick Cecilia en bilateral mastektomi med direktrekonstruktion. Det vill säga, båda brösten togs bort och ersattes med implantat.

Hur förhåller du dig till att ha förlorat dina naturliga bröst?
– Jag känner mig absolut inte stympad. Istället tänker jag på det positiva, att jag nu inte kan få bröstcancer igen. Det är mycket viktigare än att jag ska ”känna mig som en kvinna”, och man är ju kvinna även om man inte har bröst.
– Kanske hade jag inte valt att göra implantat om jag hade varit 70 år, men jag är ännu så pass ung, och om jag ska ligga i bikini på stranden vill jag ha bröst. Men det är säkert en vanesak, och alla tänker olika. Och ärligt talat grubblar jag inte så mycket över det – jag bara gör.
– Nästnästa vecka ska jag få bröstvårtor, och när det har läkt ska vårtgårdar tatueras. Sedan är brösten färdiga.

Cecilias vapen mot mörker har varit humor.
– Man måste ha lite humor i svärtan. Galghumor. Annars blir det alldeles för tungt.
– Som när jag tappade mitt hår. Då skrattade jag åt att jag hade samma frisyr som min man. Dessutom behövde jag inte raka mig under armarna under hela sommaren. Man får hitta det positiva!
– Och inför bröstoperationen sade läkaren att det inte skulle bli bra om man gjorde implantaten lika stora som mina naturliga bröst. ”Vi måste göra dem lite mindre. Å andra sidan blir de ju fastare; de ser ungdomligare ut!” Ungdomligare, haha. Det är ett uttalande som jag har skrattat mycket åt.

När jag pratar med dig anar jag att du inte snärjer in dig i grubblerier. Stämmer det?
– Ja, jag har alltid varit en person som inte grubblar särskilt mycket. Om man grubblar och ältar förändras ingenting. Man måste agera. Om jag ligger vaken på natten – då när alla bekymmer blir jätte – stora – kan jag inte lösa något. Det enda som händer är att jag inte får sova. På nätterna ska man inte grubbla.

Cecilia har frågat sig själv huruvida hon förtränger det svåra, och att det senare ska komma tillbaka med större kraft. Men hon tror inte det. Hon menar att hon hela tiden har varit öppen med sin cancer, och på så sätt, omedvetet, troligen successivt bearbetat den. – När jag fick min diagnos valde jag att blicka framåt. För mig fanns inget annat alternativ. Men jag har inte tagit mig an hela resan på en gång.

Tågstation för tågstation?
– Ja. Jag har satt delmål.

För en stund sedan sade du att cancern har förändrat dig till det bättre. Vill du utveckla det?
– Sättet jag tänker på har förändrats i och med diagnosen. Innan ville jag göra så väldigt mycket, hela tiden åstadkomma något. Idag inser jag att varken jag eller saker i tillvaron behöver vara perfekta. Livet är viktigare än att kladdkakan är lagom kladdig!
– Cancerbeskedet var en smäll, men behandlingstiden har givit mig ett nytt lugn.
– Numera tillåter jag mig återhämtning. Det är okej att ligga och läsa istället för att städa, om det är just att ligga och läsa jag känner att jag behöver. Jag har tvingats stanna upp och lyssna på min kropp, och det har gjort mig mer till – låtande mot mig själv.

Cecilia beskriver att hon idag lever ett mindre inrutat liv. Hon har slutat att planera allt in i minsta detalj och slavmässigt hålla sig till planen, för att istället våga lyssna till dagsformen och vara mer spontan. Livet har fått mer kvalitet, menar hon.
– Jag uppskattar livet mer, och tar tillvara det på ett nytt sätt. Livet består av så mycket mer än att bara arbeta och konsumera.
– Nu efteråt tänker jag att det kanske fanns en mening med tumören: att jag skulle lära mig att tänka annorlunda.

Innan vi skiljs åt: Cecilia, är pausknappen ännu nedtryckt?
– Nej, nu har jag tryckt på play!

Text och bild: KRISTIN KRAMER

Share